Emblas

Få av våra folkliga väsen har fått en sån stor spridning globalt som just troll.
Tillsammans med Näcken så är nog troll det väsen som jag personligen har någon form av relation till. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så hade jag en barndomsvän som på fullt allvar trodde på troll!

Troll förekommer över hela världen med alla möjliga utseenden och attribut. Vi har Tolkiens grott-troll, John Bauers Tomtar och Troll, julkalendern Trolltider, sången om Trollmor, och mycket annat!
Jag som är uppvuxen på 90-talet kommer ihåg att trollet Hugo var ett väldigt populärt spel! (Kanske fortfarande är det?)
Och vem minns förresten inte våra kära penntroll!

Men från början var trollen inte så vildsinta som de många gånger framställs. Enligt den nordiska folktron så bodde trollen ganska avsides och ödsligt. Kanske i en grotta eller bland bergen, och de brydde sig knappt om människorna och deras värld. Trollen var dock inte helt ensamma, utan kunde hålla till i familjer eller andra sociala grupperingar.
Som med många andra väsen, så kan trollens utseende och förmågor variera ganska kraftigt beroende på var i landet man är. Ibland framställs de som vackra magiska varelser som hjälper människor, medan de ibland (och detta är nog vanligare) är väldigt stora och groteska, lite korkade, och väldigt farliga!

 
Enligt folktron kunde man dock skrämma iväg eventuella inkräktande troll genom att ringa i kyrkklockor. Trollen avskydde dessa och flydde hals över huvud om de fick höra ljudet!
Dessutom kunde de troll som hade oturen att hamna i solljus vinka adjö, för då blev de nämligen förvandlade till sten för alltid… För att skydda sig mot solljuset kunde trollen dock bära med sig stora stenar eller vinkla upp stenbumlingar och gömma sig bakom.
Folket använde ofta denna förklaring till varför stora klippblock kunde hittas på platser där man inte alls borde hitta stora klippblock. Exempelvis mitt på en åker – långt ifrån berg och kustlandskap.
Men idag vet vi att det oftast är inlandsisen som placerat ut stora stenar lite här och var i landskapen.

Until next time!

Vad passar bättre att lära sig lite mer om i dessa soliga vårtider än tomtar? Få karaktärer är ju så älskade i den skandinaviska folktron som just tomten och hans nissar!

Men denna del kommer inte att handla om jultomten, utan om de traditionella tomtar som förekommer i folktron. Även kallade gråtomtar, hustomtar eller gårdstomtar.
Enligt traditionen levde tomten eller tomtenissen i anslutning till böndernas gårdsbyggnader, exempelvis i stall och vedbodar. Men ibland, om man hade otur, kunde de hålla till under golvplankorna i bostadshuset!
Tomtens uppgift var att se till så att bönderna skötte sina sysslor, tog väl hand om djuren, och att gården blomstrade. För om bonden inte gjorde detta så kunde det stå honom dyrt! Det finns många berättelser om gårdstomtar som dödat boskap eller stulit värdesaker från huset som straff för att bonden varit lat eller förolämpat tomten…

Såg man däremot till att hålla sig väl med sin gårdstomte genom att ge dem mat och värme, så kunde de agera som skyddsänglar för både djuren och människorna på gården. Många ställer ju fortfarande ut en tallrik risgrynsgröt till tomten på julaftonskvällen. Dock viktigt att komma ihåg en klick smör till, och inget socker, annars kan tomten bli riktigt grinig!

Min alldeles egna gråtomte! (som dock har röda kläder irl) Har ni någon tomte hemma som ni tar extra väl hand om?

Tomtar beskrivs enligt folktron som väldigt små äldre män, max ett par decimeter långa, och klädda i grått. Ofta har de skägg och en struthatt på huvudet.

Inte oväntat så har de också ett häftigt temperament och är väldigt bestämda av sig. Man trodde nämligen att tomten egentligen var gårdens ursprungliga ägare, vars själ levde vidare i tomten. Därför är tomten mycket mån om att gården inte ska förändras drastiskt och att den hålls i samma goda skick som när han själv drev gården.

När kristendomen kom till Skandinavien blev det dock inte lika praktiskt att ha en gårdstomte. Tomten ansågs vara en hednisk varelse som stod i förbund med Djävulen, och han skapade osämja mellan gårdarna.
Men bönder hör väl ofta inte till det lättskrämda släktet, för på många håll lever traditionen att hålla sig väl med gårdstomten fortfarande kvar.
Om än kanske inte lika självklart som förr…

Until next time!

Ett fenomen som jag länge har varit fascinerad av, men aldrig riktigt haft någon personlig koppling till är ett så kallat irrbloss. Irrbloss kallas för ignis fatuus på medeltida latin, vilket betyder ungefär ”lömsk eld”.

Detta väsen sägs vara aktivt om natten, och det visar sig i form av en koncentrerad spöklik ljuskälla. Oftast visar sig irrblossen omkring en meter ovanför marken, och gärna vid sumpmarker och myrar.
Folk som har sett irrbloss menar att de ser ut ungefär som om någon irrar omkring med en lykta i mörkret. När man går närmare så drar sig också irrblosset undan, vilket får människor att vika av från sin vandring och följa ljuset. De går vilse, och i värsta fall går de ner sig i sumpmarken och drunknar.
Irrbloss förekommer även i folktron i andra delar av världen, men framförallt i den anglosaxiska traditionen. De kallas för Will-o’-the-wisp på engelska och är ofta förknippade med älvor eller vättar.
I den nordiska folktron anser man på vissa håll att irrblosset är en odöpt själ som visar sig. Andra menar att det finns en skatt begravd i marken under irrblosset, men man kan bara hitta denna skatt just när irrblosset är där, vilket blir svårt eftersom blosset drar sig undan hela tiden. Ungefär som när man jagar efter regnbågens slut…

I århundraden har man försökt förklara vad fenomenet beror på (om man nu inte tror på förklaringarna ovan vill säga). Den vanligaste förklaringen är att fosfor och gaser som finns i sumpmarker stiger uppåt och självantänder när det kommer i kontakt med syre. Det finns även olika slags självlysande insekter och svampar som skulle kunna förklara detta märkliga väsen.

Tyvärr blir sumpmarker allt mer sällsynta över hela världen, och därmed sjunker också antalet irrbloss-incidenter.
Den mest kända platsen i Sverige där man fortfarande ska kunna se irrbloss är på en väg i Martebo socken på Gotland. Dock vet jag inte exakt vilken väg (någon annan som vet och vill avslöja?).
Kanske något för spökjägare och/eller äventyrare att undersöka närmare?

Until next time!

Jag har nu bestämt mig för en ny följetong om ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, nämligen folktro! Och inte vilken folktro som helst, utan den germanska/nordiska traditionens väsen och vidskepelser.
Historia och folktro går ju hand i hand på många sätt, men folktron kan vi liksom inte belägga med faktiskt källmaterial, utan den grundar sig på folks upplevelser, iakttagelser, samt muntliga och skriftliga sagor.
Just därför tycker jag det är väldigt intressant att se hur våra traditionella väsen står sig mot dagens moderna samhälle! Folktron finns ju kvar av en anledning, och hos många människor är den så djupt förankrad att de nästan blir förolämpade om man ifrågasätter deras upplevelser.

Först ut är ett av de första väsen som jag själv blev bekant med som liten – Näcken. 
Jag hade nämligen en barndomsvän som var helt övertygad om att Näcken fanns på riktigt, och hon fick inte under några omständigheter gå nära vattendrag och sjöar.
Själv var jag lite skeptisk eftersom mina föräldrar berättade väldigt tidigt för mig att Tomten, Näcken, Påskharen och andra väsen bara är påhitt…
Jag ville ju visa mig som en tuff och modig 6-åring inför min kompis, så jag promenerade trotsigt längs strandkanten och ropade på Näcken. Inget svar.
Mina päron hade tydligen rätt. Näcken finns inte. Åtminstone inte i skogssjön vi bodde vid.

Det är nämligen så han framställs i folktron. En vacker man som sitter i vattendragen och spelar fiol. Barn och kvinnor (ibland också män) förtrollas av den vackra musiken och dras ned i vattnet och drunknar. Men Näcken kunde också ta sig andra former, exempelvis som en ande eller en häst – den så kallade Bäckahästen. Den vackra vita hästen lurar barn att klättra upp på dess rygg och drar sedan med dem ner i djupet.

Framförallt skulle man passa sig för Näcken om man var gravid eller var ett odöpt barn, och det sägs att han var som allra mest aktiv under Midsommarnatten.
Näcken är dock inte helt hopplös och illvillig – om man ger honom snus, brännvin, ett svart djur, eller lite blod, så blir han rent av hjälpsam och erbjuder att lära ut sin vackra musik!

Näcken har framställts på olika sätt under århundradena, och det finns även tolkningar och romantiseringar av sångerna han sjöng. Många gånger handlar det om ensamhet, sorg, eller vackra damer. Dessutom kan han framställas på olika sätt beroende på vart man är rent geografiskt.

En hemlighetsfull hamnskiftare helt enkelt!

Until next time!