Bergsmännens och dalkarlarnas förkämpe Engelbrekt ledde under två år kampen mot den tyranniske kungen…

Han är kanske relativt okänd för många, men inte desto mindre är han viktig i sagan om Sverige! Dessutom kommer han från min hemby Norberg, och han är nog den mest framgångsrika person som Norberg lyckats krama fram de senaste 600 åren… (fram tills Frida Hansdotter föddes 1985).
Engelbrekts släktvapen med tre delade liljor pryder än idag Norbergs kommunvapen, och det säger en del!

Engelbrekt Engelbrektsson föddes på 1390-talet i Ängelsberg i Norbergs socken.
Man vet egentligen inte så mycket om hans släkt och uppväxt eftersom han var av utländsk (tysk) härkomst. Men man vet att han var en skicklig militär och talare och han sägs även ha varit en mycket sympatisk och karismatisk ledare.
Engelbrekt utsågs därför till att föra dalkarlarnas talan inför kungen och fogden, som pressade dem alltför hårt med skatter och orättvis behandling.

Men kungen, Erik av Pommern, slog dövörat till eftersom ”hey, vad ska ett gäng bönder göra mot honom? Uppror…? I don’t think so!”
Till slut tröttnade både Engelbrekt och dalkarlarna på detta, och år 1434 startade de ett uppror som varade i 2 år.
Under denna tid hann dalkarlarna bränna och kriga sin väg ända ner till Danmark. Så småningom intog man även Stockholms slott, men kung Erik fortsatte att sätta sig på tvären.
Men Erik insåg snart att han var övermannad och han avsattes 1436. Engelbrekt utsågs då till rikshövitsman, med befäl över armén.
Dock blev Engelbrekts karriär kortvarig. Han lönnmördades i maj samma år av riksrådet Magnus Natt och Dag.

Så vad kan man säga om Engelbrekt egentligen?
Han hyllas ofta som en nationalhjälte, frihetskämpe och som den svenska demokratins grundare. Självklart är detta överdrivet, men det ligger trots det en del sanning i det. Hans uppror bidrog onekligen till att allmogens inflytande över sina egna livsvillkor förbättrades, kungens och fogdens förtryck fick ett slut, samt att Kalmarunionen började lösas upp.
Nästan 100 år senare skulle Gustav Vasa upprepa en mycket liknande bragd där han, som många säkert vet, manade dalkarlarna till kamp mot den onde danske kungen Kristian tyrann!

Slut på del IV!

Until next time!

Danskan som blev drottning av Sverige.

Idag fortsätter vi denna lilla följetong med en för sin tid mycket mäktig kvinna – drottning Margareta!
Hon är känd som drottningen av Kalmarunionen, även om hon inte hade titeln ”drottning” under sin levnad.

Prinsessan Margareta Valdemarsdotter föddes 1353 i Danmark, men växte upp i Norge eftersom hon redan vid 6 års ålder lovades bort att gifta sig med kung Håkan av Norge. När Margareta var 10 år gammal gifte hon sig med den 13 år äldre kungen. Eftersom relationerna mellan framförallt Sverige, Norge och Danmark var väldigt komplicerade under den här tiden, så började Margareta redan i tidig ålder att ställa sig in hos prästerna och adeln i Danmark och Norge. Detta ledde till att Margaretas och Håkans tioårige son, Olof, fick ta över kungakronan i Danmark när Norges kung Håkan dog.
Nej jag vet att det inte låter logiskt, men på den här tiden var kungamakten  många gånger ett rävspel i äkta Game of Thrones-anda…

Hur som helst, eftersom Olof ännu var alldeles för ung för att regera, så lät man Margareta styra som förmyndare i hans ställe. (Om ni för övrig följer GoT så kan man säga att Margareta i viss mån var Nordens svar på Cersei Lannister!)
Hennes mål var att även ta över makten i Sverige, och låta sitt hemland Danmark bli centralmakten.
Och hon lyckades faktiskt ta över även Sveriges tron ifrån kung Albrekt år 1389. Detta med hjälp av svenska furstar som var missnöjda med den tysk/svenske kungens ”tyskifiering” av Sverige.

Kung Olof hade dött i lunginflammation redan två år tidigare, och nu fanns ingen att ta över efter Margareta och styra de tre rikena. Därför lät man Margaretas systers barnbarn, Erik av Pommern, bli kung av Danmark, Norge och Sverige. Samtidigt instiftade man den så kallade Kalmarunionen 1397 för att garantera att en nordisk union skulle fortleva, och hålla tyskarna på avstånd.

Margareta själv avled år 1412 i digerdöden.

Slut på del III!

Nästa avsnitt kommer inte att handla om en kung eller en drottning, utan om en upprorsmakare av rang! Han kom dessutom från samma by som jag själv…

Until next time!

Birger jarl omnämns ofta som grundare av Stockholm. Även om han praktiskt taget regerade Sverige fram till sin död 1266, så har han aldrig haft titeln kung.

Han föddes som Birger Magnusson i Östergötland cirka 1210 och hade flera äldre bröder som han växte upp tillsammans med.
Birger började sin karriär som storman och han gifte sig med kung Eriks (den Läspe och Halte) syster Ingeborg. Dessa fick minst 8 barn tillsammans, varav äldste sonen Valdemar fick ta över tronen när kungen dog. Detta eftersom Erik inte hade några egna barn och kvinnor inte ännu tilläts att regera…

Även om Valdemar blev kung, så var det i praktiken Birger som ensam styrde riket. Hans titel var jarl, en slags rådgivare och kungens högra hand.
Birger jarl sysselsattes med att kuva uppror från flera håll, bland annat från de småländska bönderna (såklart!) och tavasterna i Finland.
Dessutom hade Birger redan under kung Eriks tid varit med och skapat det som Sverige än idag kanske är allra mest känt för: skatteplikten!
Detta stärkte såklart kungamakten ytterligare när upproren slagits ner, och Sverige var under mitten av 1200-talet relativt fredligt och välmående (åtminstone eliten…).
Birger jarl såg även till att stärka Sveriges handelsvägar, framförallt med handelsförbundet Hansan och dåtidens Tyskland.
Förutom att grunda Stockholm så är Birger jarl även känd för att ha reformerat lagarna i Sverige. Lagen skulle nu gälla lika för alla, oavsett var man bodde i landet och bestraffningen för exempelvis, kvinnofridsbrott, inbrott och andra fredskränkande handlingar skärptes.

Ätten som Birger jarl grundade kallas ibland för Folkungaätten, men detta stämmer inte riktigt eftersom Birger själv inte tillhörde folkungarna. (Folkungarna är en benämning på en gruppering som gjorde uppror mot kungamakten med jämna mellanrum).
En modernare benämning på hans dynasti är Bjälboätten, vilken dog ut med kung Valdemars sonson Valdemar Eriksson. (Namnen på den här tiden är som bekant inte de mest fantasifulla…)

Slut på del II!

Nästa del kommer att handla om vår första kvinnliga regent… missa inte det!

Until next time!

Jag har länge velat göra en topplista med personer som betytt mycket genom historien. Men jag insåg snabbt att en sådan lista skulle kräva heltidsarbete, så jag valde istället att på äkta historieforskar-manér göra en väldigt begränsad sammanfattning utifrån mina egna intressen och kunskaper.
Med andra ord: Jag kommer att välja ett gäng svenska kungar, drottningar och andra framstående historiska personer som jag själv tycker är coola, och beskriva deras livsgärning lite kortfattat. Jag har ännu inte bestämt exakt hur många det blir, men jag tror att det kan bli ett fint och (förhoppningsvis) lärorikt inslag här i bloggen!
So without further ado, här kommer del I!

Först ut är ingen mindre än vårt alldeles egna rikshelgon, Erik den helige, S:t Erik

Erik Jedvardsson är Sveriges rikshelgon, men vi vet egentligen inte så mycket om honom eftersom han levde under tidigt 1100-tal. De historiska källorna i Sverige från den här tiden är knappa, och det finns heller inte särskilt många samtida avbildningar av Erik.
Det vi vet är att han föddes ca 1125 och regerade som kung i Västergötland, och han räknas som en av de första kristna sveakungarna. Erik beskrivs ofta som en rättvis, modig och sympatisk ledare som dog martyrdöden.
Källorna tvistar om exakt var han dödades: vissa menar att han dödades av danska fiender utanför domkyrkan i Uppsala, och andra menar att han dödades utanför kyrkan i Gamla Uppsala. Enligt legenden ska också Erik bland annat ha färdats på korståg till Finland, men detta är inget som har kunnat fastställas. Erikslegenden berättar nämligen en del om honom som är ganska vanligt för helgonförklarade personer. Exempelvis halshöggs han (vilket dock stämmer!) och på platsen där hans huvud hamnade ska en källa ha sprungit upp ur marken. Troligtvis var det den danske prinsen Magnus Henriksson som dödade honom eftersom han ville åt Sveriges tron. Eriks död är daterad med ganska stor säkerhet till maj 1160, och han blev således bara omkring 35 år gammal.
Hans kvarlevor finns bevarade i ett relikskrin i Uppsala domkyrka som jag tidigare visat här.

Så, en relativt kort text om Erik den helige, eftersom jag inte vill sväva iväg alltför mycket i myter och legender om honom!

I nästa del hoppar vi fram cirka 100 år, då Bjälboätten tar form och Stockholm grundas…

Until next time!

Sushi och hamburgare i all ära, men det är något visst med att laga traditionell mat från medeltiden. Mina matvanor är ganska spartanska, så jag gillar enkel matlagning som blir god, utan att krångla till det. Därför passar medeltida mat mig riktigt bra, det är liksom svårt att misslyckas!

Eftersom jag till vardags i stort sett lever på bröd av olika slag, så kändes det ganska självklart att starta min medieval-cookalong med att baka bröd!
Under medeltiden var brödet basföda i både högre och lägre samhällsskikt, och bagare var ett vanligt yrke. Utöver bröd så åt man i allmänhet gärna soppor och ostar, fläskkött, gröt, med mera (självklart varierande beroende på samhällsklass och geografisk placering).
Personligen tycker jag att just soppa är en underskattad rätt som går att variera i det oändliga. Så det fick bli en klassisk svampsoppa med väldigt mycket grädde! Tyvärr har jag inte tillgång till öppen eld med kokkärl, vilket hade varit det ultimata. Men induktionshällen fick duga denna gång!
Hemligheten med lyckad medeltida mat är att den ska vara extremt fet, så snåla för guds skull inte med ost, grädde, smör, och sälfett om ni har tillgång till det! Tvekar man så kan man använda följande måttstock: ”Skulle Edward Blom tycka om detta?” 

Jag började brödbaket med att måtta upp betydligt mer fänkål och anis än vad receptet angav.
På medeltiden hade kryddor som dessa inte vanligtvis ingått i standardbrödet, men vill man ha lite smak så är det definitivt att rekommendera!

Eftersom det här inte är en receptblogg så hoppar vi över några steg och tittar på det färdiga brödet istället.
Det blev inte riktigt som jag föreställt mig, men nära nog. Och väldigt gott!
(Jag tycker det ser ut lite som brödet Lovis bakar i Ronja Rövardotter?)

Sedan var det dags att tillreda svampsoppan. Öser man på med smör och grädde så blir det bra.

Och visst blev det bra! Rågsiktskaka och svampsoppa med grädde och lök.
En redig middag värdig en köpman från Hansan (och Edward Blom. Och mig.)

Until next time!

Inget föremål är väl så välkänt för svenskar som vår kära dalahäst? Och inget påminner oss så mycket om den svenska hembygden som detta lilla djur. (Möjligtvis att midsommarstången passar in här, men den förekommer ju bara på sommaren!) Dalahästen hänger med oss vart vi än går, dygnet runt, året runt. På tallrikar, smycken, nyckelringar, tavlor, souvenirer, kläder, bilar, restauranger, och en massa annat finns kusen avbildad med sin karakteristiska form!

Jag skulle inte säga att jag samlar på dalahästar, men de hamnar liksom i hemmet ändå.
Kanske för att jag är uppvuxen på gränsen till Dalarna, och där i trakterna anses det inte friskt att inte ha minst ett par dalahäst-saker inuti eller utanpå hemmet. Hästarna uppfattar kanske även resterna av mitt dalmål fortfarande och håller sig i närheten som en evig påminnelse om mitt ursprung…
Lite som att skåningar drar till sig spettekakor, eller norrmän drar till sig lusekoftor.

Men egentligen är inte dalahästen så speciell. Visst är just hästformen och den röda färgen med krusningen unik i Sverige, men att måla träföremål och ha som prydnader eller leksaker har förekommit i alla tider och kulturer. Mest känd är kanske den delbara trädockan Matrjosjka, eller rysk docka som de också kallas.

I Sverige började man kommersialisera dalahästarna under under 1800-1900-talen, men de tillverkades även tidigare än så.
Sedan dess har dalahästen utgjort ett stadigt inslag i den traditionella bilden av Sverige, både nationellt och internationellt. Många besökare färdas årligen till de olika tillverkningsplatserna i Dalarna för att beskåda och köpa små och stora stycken svensk hemslöjd!
Har ni några dalahästar hemma, och i så fall, tycker ni om dem eller finns de bara där ändå?

Världens största dalahäst finns i Avesta kommun i södra Dalarna.
Förr tyckte man (jag) som bonnläpp att det var ganska häftigt att det inte finns någon större i hela vida världen, och den stora dalahästen var lite av en lokalkändis. Men nu för tiden vill nog turister se mer av själva traditionen kring dalahästarna.

Until next time!