NU. Är det dags för åttonde delen i serien om varelser och väsen i folktron!
Det har ju blivit ett litet uppehåll, men vad gör väl det när denna del kommer att handla om något så läskigt som mylingar!

Mylingar är nämligen något som jag personligen varit väldigt skrämd av ända sedan jag var liten. De vuxna sa att man kunde drabbas av ”mylingars vrede” om man inte skötte sig, eller att ”mylingarna kommer fram i så fort det mörknar och attackerar ensamma barn”.
Kanske blev man så rädd just för att mylingarna själva är barn och man kunde liksom relatera till dem på ett annat sätt som liten…

Enligt folktron är en myling just ett litet odöpt barn som går igen eftersom de inte fått en riktig begravning. Det kunde till exempel vara ogifta kvinnor som blivit gravida, och i ren desperation hade de ihjäl sina nyfödda barn eller lämnade dem att dö långt ute i skogen. Allt för att inte dra skam över sig själv och familjen! Andra fall kunde vara familjer som var för fattiga för att ta hand om fler barn, och därför gjorde man sig av med barnet så fort som möjligt.

Mylingarnas syfte var att på något sätt få frid, och detta kunde de bara få genom att bli begravda i vigd jord på kyrkogården.
Därför sades de hoppa på ensamma vandrare bakifrån och krävde att han eller hon tog med mylingen till en kyrkogård!

Mylingarnas utseende varierar, men det sägs att de var väldigt stora, och den som hade oturen att behöva bära en myling mot kyrkogården upptäckte hur denne bara växte och blev tyngre. I värsta fall orkade man inte bära mylingen hela vägen fram, och denna dödade då sitt offer för att sedan hoppas på nästa… (just det här tyckte jag var skitläskigt när jag var liten!) [tycker nog det fortfarande]
En evig kamp av hämnd och vrede kan sammanfatta mylingarnas existens…

Until next time!

Så här i vårtider finns det väl inget som väcker så mycket glädje och vårkänslor som älvor och älvdans!
Även om älvor är främst förknippade med sommaren och dimmiga sommarnätter, så känns det ändå som att detta väsen passar bra att välkomna solen och värmen med!
Älvorna är ett sådant väsen som har ett ganska spretigt ursprung. De förekommer som elves i exempelvis engelsk tradition, men enligt den Skandinaviska folktron är älvorna ett eget ”släkte” och de framställs ofta som väldigt småväxta kvinnor.

Älvor är dock inte att förväxla med alver, som enligt den nordiska mytologin är en egen slags ”människa”. Älvorna är mer av ett sagoväsen, medan vikingatida mytologi framställer alver som magiska invånare i de olika världarna i deras universum.

När man tänker efter har älvorna ett ganska otacksamt syfte, nämligen att skapa sjukdomar och se till att folk blir smittade av dessa.
Älvorna är sociala och lever i ”flock” tillsammans. De sägs hålla till på ängsmarker och öppna fält där de dansade i soluppgång och solnedgång.
De doldes av sommardimmorna när de dansade sin dans, och om man kom för nära så kunde man få en släng av otäcka sjukdomar på sig!

En något romantiserad, men väldigt vacker målning med älvor och gnomer!
Denna bild stämmer någorlunda överens med min personliga bild av hur älvor ser ut..

Man trodde att dessa väsen med sin älvdans skapade cirkelformade avtryck i marken. Om man urinerade i en sådan cirkel så skulle man omedelbart drabbas av olycka och sjukdomar…
Idag vet vi dock att såna här ringar kommer från olika typer av svampar som växer i cirklar och göder marken. Därför bli gräset mycket grönare och tydligare där svampen är. Så om man nu känner för att uträtta sina behov i en älvdans (eller häxring som de också kallas) så bör det inte vara någon större fara!

Until next time!

Dags att bege sig tillbaka in i myternas och folklorens värld!

I denna del har vi kommit fram till det omtvistade och storslagna Storsjöodjuret!
Få av våra nordiska väsen är ju så omdebatterade om huruvida det faktiskt finns eller inte. Och få väsen får så mycket medial och kommersiell uppmärksamhet, ända in i våra dagar.

Olika former av vattenlevande monster har förekommit i de allra flesta kulturer genom historien.
Framförallt har sjöfarande civilisationer haft en förkärlek för att fantisera om vad för skrämmande varelser som kan dölja sig i de djupa vattnen.
Det mest kända av dessa är kanske Loch Ness-monstret i Skottland.
Men i Norden har vi ju faktiskt den fruktade jättebläckfisken Kraken! Och såklart, Storsjöodjuret.

Storsjöodjuret sägs hålla till i Storsjön i Jämtland och är omskrivet för första gången år 1635. Det var alltså då som Storsjöodjuret ”fick liv”, men det är framförallt från 1800-talet och framåt som folk har påstått sig observera odjuret, och ibland till och med fångat det på foto!
Denna varelse har även varit föremål för jakt, men år 1986 beslutade man att i lag fridlysa Storsjöodjuret och dess eventuella avkommor.
Men eftersom man inte kunde bevisa att djuret överhuvudtaget existerade så upphävdes lagen år 2005.
Engagerade ”skattjägare” har dock inte gett upp hoppet om att få en glimt av odjuret, och så sent som 2008 fångade man något på film som skulle kunna vara det beryktade Storsjöodjuret. Kolla in nyhetsklippet här!

Oavsett om alla dessa foton och filmer är fejkade eller inte, eller bara föreställer trädstammar, så återstår ju en högst relevant och vetenskapligt aktuell fråga:
Vad döljer sig egentligen i planetens djupa sjöar och hav?
Ingen vet säkert.
På youtube kan man hitta massvis av videoklipp med märkliga ljud och bilder som fångats på flera tusen meters djup, och som inte tycks tillhöra något av de djur vi känner till idag…

Until next time!

Efter ett litet uppehåll är det nu dags för del fem i serien om nordiska väsen och oknytt!
Denna del handlar om något så märkligt som ett skogsrå!
Märklig på så sätt att skogsrået är en väldigt ombytlig varelse, men samtidigt både spännande och lurig.
Det finns många exempel på väsen som liknar skogsrået även i andra traditioner – trädnymfer och dryader är vanliga i exempelvis grekisk mytologi.

I Norden förekommer skogsrået sedan mycket långt tillbaka. Mytologiska sagor berättar om hur Oden jagade efter skogsrået och andra väsen nattetid. Denna jakt medförde ett fruktansvärt oväsen över både land och vatten!

Skogsrået beskrivs som en typisk ”maneater”. Hon är mycket vacker och förförisk, men om man får en skymt av henne bakifrån så har hon en rygg i form av en ruttnande trädstam. Ibland har hon till och med svans!
Skogsråets hemvist var skogen (no way!?) och hon härskade över de vilda djuren och träden. Ibland kunde man skymta henne bland träden, ridandes på en av sina älgar.
Vid fäbodvallarna var skogsrået inte ett elakt väsen, utan hon kunde tvärtom vara väldigt hjälpsam mot både jägare och fäbodjäntor. Den jägare som hade turen att få ett skogsrå på fall kunde få evig jaktlycka – så länge han inte gick till sängs med någon annan!
I mina hemtrakter i Bergslagen kunde skogsrået dessutom varna bergsmännen när kolmilorna var på väg att börja brinna.

Hon förekommer, liksom de flesta väsen i folktron, med många olika varianter och namn. I Norge kallas hon för huldra, och i delar av Norrland heter hon vittra.

Något för er karlar att kika efter nästa gång ni är i skogen…?

Until next time!

Få av våra folkliga väsen har fått en sån stor spridning globalt som just troll.
Tillsammans med Näcken så är nog troll det väsen som jag personligen har någon form av relation till. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så hade jag en barndomsvän som på fullt allvar trodde på troll!

Troll förekommer över hela världen med alla möjliga utseenden och attribut. Vi har Tolkiens grott-troll, John Bauers Tomtar och Troll, julkalendern Trolltider, sången om Trollmor, och mycket annat!
Jag som är uppvuxen på 90-talet kommer ihåg att trollet Hugo var ett väldigt populärt spel! (Kanske fortfarande är det?)
Och vem minns förresten inte våra kära penntroll!

Men från början var trollen inte så vildsinta som de många gånger framställs. Enligt den nordiska folktron så bodde trollen ganska avsides och ödsligt. Kanske i en grotta eller bland bergen, och de brydde sig knappt om människorna och deras värld. Trollen var dock inte helt ensamma, utan kunde hålla till i familjer eller andra sociala grupperingar.
Som med många andra väsen, så kan trollens utseende och förmågor variera ganska kraftigt beroende på var i landet man är. Ibland framställs de som vackra magiska varelser som hjälper människor, medan de ibland (och detta är nog vanligare) är väldigt stora och groteska, lite korkade, och väldigt farliga!

 
Enligt folktron kunde man dock skrämma iväg eventuella inkräktande troll genom att ringa i kyrkklockor. Trollen avskydde dessa och flydde hals över huvud om de fick höra ljudet!
Dessutom kunde de troll som hade oturen att hamna i solljus vinka adjö, för då blev de nämligen förvandlade till sten för alltid… För att skydda sig mot solljuset kunde trollen dock bära med sig stora stenar eller vinkla upp stenbumlingar och gömma sig bakom.
Folket använde ofta denna förklaring till varför stora klippblock kunde hittas på platser där man inte alls borde hitta stora klippblock. Exempelvis mitt på en åker – långt ifrån berg och kustlandskap.
Men idag vet vi att det oftast är inlandsisen som placerat ut stora stenar lite här och var i landskapen.

Until next time!

Vad passar bättre att lära sig lite mer om i dessa soliga vårtider än tomtar? Få karaktärer är ju så älskade i den skandinaviska folktron som just tomten och hans nissar!

Men denna del kommer inte att handla om jultomten, utan om de traditionella tomtar som förekommer i folktron. Även kallade gråtomtar, hustomtar eller gårdstomtar.
Enligt traditionen levde tomten eller tomtenissen i anslutning till böndernas gårdsbyggnader, exempelvis i stall och vedbodar. Men ibland, om man hade otur, kunde de hålla till under golvplankorna i bostadshuset!
Tomtens uppgift var att se till så att bönderna skötte sina sysslor, tog väl hand om djuren, och att gården blomstrade. För om bonden inte gjorde detta så kunde det stå honom dyrt! Det finns många berättelser om gårdstomtar som dödat boskap eller stulit värdesaker från huset som straff för att bonden varit lat eller förolämpat tomten…

Såg man däremot till att hålla sig väl med sin gårdstomte genom att ge dem mat och värme, så kunde de agera som skyddsänglar för både djuren och människorna på gården. Många ställer ju fortfarande ut en tallrik risgrynsgröt till tomten på julaftonskvällen. Dock viktigt att komma ihåg en klick smör till, och inget socker, annars kan tomten bli riktigt grinig!

Min alldeles egna gråtomte! (som dock har röda kläder irl) Har ni någon tomte hemma som ni tar extra väl hand om?

Tomtar beskrivs enligt folktron som väldigt små äldre män, max ett par decimeter långa, och klädda i grått. Ofta har de skägg och en struthatt på huvudet.

Inte oväntat så har de också ett häftigt temperament och är väldigt bestämda av sig. Man trodde nämligen att tomten egentligen var gårdens ursprungliga ägare, vars själ levde vidare i tomten. Därför är tomten mycket mån om att gården inte ska förändras drastiskt och att den hålls i samma goda skick som när han själv drev gården.

När kristendomen kom till Skandinavien blev det dock inte lika praktiskt att ha en gårdstomte. Tomten ansågs vara en hednisk varelse som stod i förbund med Djävulen, och han skapade osämja mellan gårdarna.
Men bönder hör väl ofta inte till det lättskrämda släktet, för på många håll lever traditionen att hålla sig väl med gårdstomten fortfarande kvar.
Om än kanske inte lika självklart som förr…

Until next time!

Ett fenomen som jag länge har varit fascinerad av, men aldrig riktigt haft någon personlig koppling till är ett så kallat irrbloss. Irrbloss kallas för ignis fatuus på medeltida latin, vilket betyder ungefär ”lömsk eld”.

Detta väsen sägs vara aktivt om natten, och det visar sig i form av en koncentrerad spöklik ljuskälla. Oftast visar sig irrblossen omkring en meter ovanför marken, och gärna vid sumpmarker och myrar.
Folk som har sett irrbloss menar att de ser ut ungefär som om någon irrar omkring med en lykta i mörkret. När man går närmare så drar sig också irrblosset undan, vilket får människor att vika av från sin vandring och följa ljuset. De går vilse, och i värsta fall går de ner sig i sumpmarken och drunknar.
Irrbloss förekommer även i folktron i andra delar av världen, men framförallt i den anglosaxiska traditionen. De kallas för Will-o’-the-wisp på engelska och är ofta förknippade med älvor eller vättar.
I den nordiska folktron anser man på vissa håll att irrblosset är en odöpt själ som visar sig. Andra menar att det finns en skatt begravd i marken under irrblosset, men man kan bara hitta denna skatt just när irrblosset är där, vilket blir svårt eftersom blosset drar sig undan hela tiden. Ungefär som när man jagar efter regnbågens slut…

I århundraden har man försökt förklara vad fenomenet beror på (om man nu inte tror på förklaringarna ovan vill säga). Den vanligaste förklaringen är att fosfor och gaser som finns i sumpmarker stiger uppåt och självantänder när det kommer i kontakt med syre. Det finns även olika slags självlysande insekter och svampar som skulle kunna förklara detta märkliga väsen.

Tyvärr blir sumpmarker allt mer sällsynta över hela världen, och därmed sjunker också antalet irrbloss-incidenter.
Den mest kända platsen i Sverige där man fortfarande ska kunna se irrbloss är på en väg i Martebo socken på Gotland. Dock vet jag inte exakt vilken väg (någon annan som vet och vill avslöja?).
Kanske något för spökjägare och/eller äventyrare att undersöka närmare?

Until next time!

Jag har nu bestämt mig för en ny följetong om ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, nämligen folktro! Och inte vilken folktro som helst, utan den germanska/nordiska traditionens väsen och vidskepelser.
Historia och folktro går ju hand i hand på många sätt, men folktron kan vi liksom inte belägga med faktiskt källmaterial, utan den grundar sig på folks upplevelser, iakttagelser, samt muntliga och skriftliga sagor.
Just därför tycker jag det är väldigt intressant att se hur våra traditionella väsen står sig mot dagens moderna samhälle! Folktron finns ju kvar av en anledning, och hos många människor är den så djupt förankrad att de nästan blir förolämpade om man ifrågasätter deras upplevelser.

Först ut är ett av de första väsen som jag själv blev bekant med som liten – Näcken. 
Jag hade nämligen en barndomsvän som var helt övertygad om att Näcken fanns på riktigt, och hon fick inte under några omständigheter gå nära vattendrag och sjöar.
Själv var jag lite skeptisk eftersom mina föräldrar berättade väldigt tidigt för mig att Tomten, Näcken, Påskharen och andra väsen bara är påhitt…
Jag ville ju visa mig som en tuff och modig 6-åring inför min kompis, så jag promenerade trotsigt längs strandkanten och ropade på Näcken. Inget svar.
Mina päron hade tydligen rätt. Näcken finns inte. Åtminstone inte i skogssjön vi bodde vid.

Det är nämligen så han framställs i folktron. En vacker man som sitter i vattendragen och spelar fiol. Barn och kvinnor (ibland också män) förtrollas av den vackra musiken och dras ned i vattnet och drunknar. Men Näcken kunde också ta sig andra former, exempelvis som en ande eller en häst – den så kallade Bäckahästen. Den vackra vita hästen lurar barn att klättra upp på dess rygg och drar sedan med dem ner i djupet.

Framförallt skulle man passa sig för Näcken om man var gravid eller var ett odöpt barn, och det sägs att han var som allra mest aktiv under Midsommarnatten.
Näcken är dock inte helt hopplös och illvillig – om man ger honom snus, brännvin, ett svart djur, eller lite blod, så blir han rent av hjälpsam och erbjuder att lära ut sin vackra musik!

Näcken har framställts på olika sätt under århundradena, och det finns även tolkningar och romantiseringar av sångerna han sjöng. Många gånger handlar det om ensamhet, sorg, eller vackra damer. Dessutom kan han framställas på olika sätt beroende på vart man är rent geografiskt.

En hemlighetsfull hamnskiftare helt enkelt!

Until next time!

Visdom kommer med åren brukar man ju säga. Den kommer av erfarenheter, utbildning, jobb, problem, resor, relationer. Allt sånt som utgör livet helt enkelt! Men vad är egentligen visdom? Själva begreppet är ju ganska abstrakt, man kan inte ta på vishet, det finns ingen specifik person som står för visdom. Och det kan vara och betyda olika saker för olika människor.
Jag tycker till exempel att Gandalf personifierar visdom, medan andra tycker att Donald Trump eller Paris Hilton står för visdom.
Det finns inget rätt och fel.

I den nordiska mytologin så trodde man att visdomen hade sin källa vid roten av världsträdet Yggdrasil i form av en brunn, Mimersbrunnen.
Mimer var av jättarnas släkte, och han vaktade brunnen dag som natt. Man såg upp till honom som ett slags orakel, en rådgivare. Hans närvaro fick personer att verka klokare än vad de egentligen var (lite som när man tar in Leif G W för att få TV3 att verka som en kvalitetskanal…)

Mimers kunskap lockade många vetgiriga besökare. Att få dricka brunnens vatten ur hornet Gjallarhorn var många gudars och människors högsta önskan!
Men Mimer krävde alltid något i utbyte för att man skulle få dricka av visdomens vatten i brunnen.
En som inte var rädd att offra sitt ena öga för visdomen var den store guden Oden. Mimer fick ögat och placerade det i Mimersbrunnen, varefter Oden kunde se allt som pågick i världen.

Mimer blev dock halshuggen eftersom ett av gudasläktena inte ansåg att han levde upp till sin beryktade visdom.
Men hans huvud levde trots det vidare tack vare Oden.
Oden ser till att huvudet inte ruttnar genom trollkonster och salvor, och därmed kan Mimer fortsätta att dela med sig av sin visdom till Oden.
Oden tar kanske pris i ”mest vetgirige gud”?

Vad är visdom för er, tycker ni själva att ni har blivit visa med tiden?

Until next time!