Idag var en sån där dag då jag inte hade nån energi alls. Det inträffar jättesällan, typ 2-3 dagar om året…
Jag vaknade utvilad, tittade ut genom fönstret och möttes av en extremt grå utsikt. Himlen var liksom vitgrå, och solen gömd bakom kilometervis med dimma och moln. Träden är halvdöda, och på marken ligger höstens förmultnande löv kvar. Man ser dem tydligt eftersom det inte finns någon snö att tala om överhuvudtaget.
Folk som kommer från varmare breddgrader brukar ju undra varför vi nordbor är så kalla och dystra – well, here’s your goddamn answer!
Det här räcker ju för att vem som helst ska vilja skjuta sig i knät. Vad tänkte egentligen våra förfäder när de bosatte sig här??
”Perfekt, här är det kolsvart, grådassigt och pisskallt 8 månader om året, här stannar vi!”
Med största sannolikhet kom de ju hit under sommarmånaderna, men ändå…

Självklart kan man inte få sol jämt, men vädret blir liksom en metafor för allt annat trist som pågår i världen. Energin sugs ur en och spär på det negativa. Såna här dagar känner jag mig bara allmänt otacksam, uppgiven och nästan deprimerad. Men jag tycker inte att jag har någon rätt att vara det. Det finns alltid någon som har det värre.

Sedan kommer jag att tänka på det bästa citatet jag vet. Det kommer från Gandalf i Sagan om Ringen:

”All we have to decide is what to do with the time that is given to us.”

Det är ju så sant. Och så enkelt.
Allt vi behöver göra är att bestämma vad vi ska göra med tiden vi får.
Det är våra fria val att göra vad vi vill med vår tid. Men jag bestämmer mig för att inte låta negativiteten ta överhanden. Den får finnas där ibland, i bakgrunden, för att jag inte ska bli naiv.
Men tiden är dyrbar och oersättlig, se till att ta vara på den!

Den här gången blev vändningen för mig att lägga mig på soffan och sova några timmar, och när jag vaknade drog jag igång 80-talsmusik på högsta volym.
Tack och lov för Def Leppard och Gandalf!
Det känns mycket bättre nu.

Det är inte lika kul att fota i grått väder, men det fick bli en vända ändå!

Min trogne kompanjon Hojen. Den adderar iallafall lite färg i landskapet!

Until next time!

Idag är återigen en sån där dag då jag bara kände mig tvungen att gå ut och hälsa på solen! Den har trots allt varit ganska frånvarande här i trakten senaste veckan. Det är som att solen känner av när man saknar den, men man måste verkligen sakna den på riktigt, annars slår den dövörat till.
Men idag verkade den vara samarbetsvillig, så jag packade min lilla ryggsäck med ett äpple, kanelbulle och en termos med varmvatten och trampade iväg till närmaste skog. (En termos med varmvatten är ett måste om man cyklar på vintern. Rätt som det är fryser låset fast! Har man då inte varmvatten med sig så blir man i värsta fall stående och gråter av ilska för att man inte hade en bultsax eller Magnus Samuelsson med sig).

Väl framme så var jag självklart inte ensam, men vad gör väl det? Ingen är bättre än jag på att njuta av tillvaron oavsett hur många kälke-åkande barn, motionärer, fotografer och turister som lallar omkring. Jag stänger ut dem från min värld. Retuscherar bort dem från mitt synfält.

Jag måste dock erkänna att människor gör sig bra på bild ibland.
Som detta lilla par som sorglöst och spänstigt trippade fram på skaren!

Mamma Mu och hennes barn slutade att råma för ett ögonblick för att ställa upp på bild. Det tackar vi för!

Vet inte hur många gånger jag har fotat nypon den här vintern… De är bannemig överallt!

Detta är faktiskt en krona från en riktig blomma som verkade trivas i snön. Oklart vart resten av den tagit vägen dock…

Mina äpplen börjar bli riktigt bra på att stå modell! Kanske ska öppna en agentur? ”Apple Models”

Slutligen en liten Uppsala-skyline!

Imorgon fortsätter min följetong om svenska hjältar och legender! Då fördjupar vi oss lite i stormaktens framväxt… missa för sjutton gubbar inte detta!

Until next time!

Idag var enligt mig vinterns vackraste dag hittills, åtminstone här i Uppsala. Nyfallen snö, solsken och mellan 5-10 minusgrader. Magi med andra ord!
Jag promenerade säkert över en mil sammanlagt och fotade lite (många) vinterbilder. Det var som att naturen gjort ett ansiktslyft och kände för att posa med all sin skönhet på en gång! Dessutom gav solen riktigt mycket värme idag, vilket man verkligen inte är bortskämd med så här års…
Eftersom jag hatar att frysa så klädde jag på mig lite för mycket kläder med både underställ och raggsockor. Tänkte ju inte på att man blir rätt svettig av att pulsa fram i snön som en isbjörn i flera timmar. I gassande sol! Till slut satte jag mig för att vila och käka en näve snö. Uppfriskande!
(Nej man får inte mask i magen av att äta snö. Fattar verkligen inte varför den här myten lever kvar!? The biggest lie ever told, tillsammans med ljugföräldrar som sa att de inte ser något om man tänder taklampan i bilen medans de kör… ) Så därför:
Mer snökakor åt folket!
Stötte även på ett gäng med viking-reenactors i gamla Uppsala, inget ovanligt i de trakterna faktiskt, men jag tycker alltid det är imponerande att se deras kläder och utrustning!

Vikingagatan i Uppsala låg mysigt inbäddad i ett snötäcke. Mystisk magi!

Vetet håller sig kvar på åkern

Vissa växter liknar bomullsplantor med sina snökronor

Lyckades även gräva fram och bygga upp några av stenstoderna som fallit omkull och/eller frusit fast

Stigen efter mina fotspår i snön tycktes oändlig!

Harspår och skidspår i dimman. Området är rena drömmen för både harar och skidåkare.

En plats i solen. Utsikten medan jag tog en liten paus och njöt av tillvaron var riktigt vacker!
Såna här dagar är verkligen perfekta för att bara andas och leva i nuet.

Until next time!

Det är nog dags för mig att sluta titta så mycket på konstiga/läskiga filmer och videos. Att ens fantasi skenar iväg ibland och spökar till det är väl inget ovanligt. Men när man vet att man är på en trygg plats, och ändå lyckas skrämma upp sig så pass att man smyger därifrån, då börjar det bli lite pinsamt…

Det hände mig nämligen idag när jag var ute på en helt vanlig cykelvända här i gamla Uppsala. Det är ett ganska stort område med mycket natur och historiska landmärken. Lite här och var växer enbärsbuskar tätt ihop och bildar små skogsdungar, och jag bestämde mig för att kravla mig in i just en sån här dunge och fota lite. Allting gick bra tills jag plötsligt insåg hur jäkla stor just den här dungen var och jag nästan gick vilse.
Enbärsbuskarna var höga och täta, så det var liksom svårt att orientera sig. (De påminner lite som såna där trädgårdslabyrinter som var populära under 1800-talet).
Till slut hittade jag tillbaka till dungens ”centrum” och skulle börja kravla mig ut. Då upptäcker jag att det ligger massor av fågelfjädrar i klumpar längs marken. Inget konstigt egentligen tänkte jag eftersom såna här ställen är rena paradiset för olika fåglar. Fortsätter att halvkrypa i snåren, när jag lite längre fram ser något som ser ut som kläder liggandes på marken. Kryper lite närmare och ser till min förskräckelse att det är en kudde och en filt som ligger där! Någon sover här! Men det värsta var att runt omkring filten låg det ännu mer fjädrar och delar av fåglar utspridda… ”fyfan vad läskigt” tänkte jag och kände mig plötsligt iakttagen. Och det är här nånstans min fantasi tar överhanden helt. Jag tänker att det är en fågelätande psykopat som bor här i buskarna och sover ute i minusgrader. Eller kanske en zombie! ”Han kommer att hugga mig med en yxa om jag inte tar mig ut snabbt” tänker jag medan jag tittar omkring och smyger tillbaka ut mot promenadstigen.
Pulsen slår i 180 medan jag slänger mig på cykeln och trampar iväg.
”Jag överlevde!” tänkte jag.
Jag överlevde en kudde och en filt som låg på marken mitt på ljusa dagen, i ett populärt friluftsområde.

Lyckades åtminstone få några fina bilder från stället innan fågelzombien attackerade!

Såhär täta är snåren. Även om det finns stigar så är det ganska krångligt att ta sig fram!

Sidensvansarna håller ett vakande öga!

Jag lyckades faktiskt ta en bild av åbäket som skrämde mig från vettet tidigare idag…
Kanske är det en hemlös som huserar här, kanske någon turist som glömt packningen?
Oavsett vilket så fick jag en väldigt olustig känsla av det hela…

Until next time!

Idag är det vintersolstånd och  årets kortaste dag. Och den känns ovanligt mörk i år tycker jag. Visserligen lyser solen oftast med sin frånvaro den här tiden på året, men det är lite som att det lagts något slags filter av mörker över himlen och marken. Solen stiger som bekant knappt upp alls idag, och troligtvis så är avsaknaden av snö också en bidragande orsak till att mörkret känns så himla påtagligt.
Men jag bestämde mig ändå för att ta en promenad ute i det fria för att försöka fånga det lilla av dagen!
På fredag beger jag mig mot mina hemtrakter i Bergslagen för att fira jul. Jag har inte varit där sedan i somras, men nu känns det som att skogen, sjöarna och bergen kallar en hem! (och julmaten, definitivt!)
Är/var det förresten sol någonstans i Sverige idag?

Den här bilden togs för bara en vecka sedan. Då var det minusgrader, flera decimeter pudersnö och solsken…
Det verkar som att vädret inte riktigt kan bestämma sig!

Idag känns det snarare som att det är typ oktober, och inte 3 dagar till julafton. Även naturen tycks vänta på en redig vinter! 

När fågelholkarna har lagt sig i ide så vet vi att vintern är på intågande…eller?
Det är som att hålla andan innan man dyker ner i vattnet, men det där dyket kommer liksom aldrig. Och om det kommer så varar det alldeles för kort tid!

På marken syns fortfarande grönskande blad och växter som en kontrast mot de vissnade löven. Jag såg till och med en buske med flera nyutslagna knoppar! Det känns som det är nånting som inte stämmer…

Till och med träden verkade lite uppgivna och det var en väldigt tryckande tystnad i skogsdungen. Jag tycker alltid att skogen är en upplyftande plats, men inte ens den kan undkomma detta  långdragna mörker.

Until next time!