Okategoriserade
-
Världen fortsätter att blöda… ska ondskan segra?
Jag brukar skriva ett inlägg varje dag, men igår orkade jag verkligen inte. Efter terrordådet i Berlin igår så kände jag bara för att lägga mig ner på marken och kapitulera. Varför ska man ens försöka kämpa när oskyldiga människor är så chanslösa mot ondskan? Jag har tack och lov inte drabbats personligen (ännu) av terrordåden, men jag blir ändå så fruktansvärt påverkad när sådant här händer. Känner mig både fysiskt och psykiskt uppgiven. Och då kan jag inte ens föreställa mig hur det känns för anhöriga till de tusentals oskyldiga människor som dödats i terrordåd. Bara i Europa är vi ju uppe i hundratals dödade på lite över ett år… Och ondskan kommer att fortsätta. Det kommer att ske om och om igen ända tills våra makthavare fattar att de måste göra något väldigt radikalt åt saken. Vi kan inte tillåta sådan naivitet i ett modernt samhälle. Är religionsfriheten verkligen värd alla dessa offer?
Saken blir ju inte bättre heller av att vissa medier försöker vrida dåden till något annat än de är. Terrordåden är inte spelkort som högerextremister kan dra för att stärka sina poäng. Terrordåden är handlingar utförda av hjärntvättade avskum och har som enda syfte att döda – utrota.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag också väldigt rädd för att när det sker i Sverige så kanske jag eller någon nära till mig är där. Det ska inte behöva hända någon så klart, men det gör det. Många menar att om man är rädd och låter sitt liv påverkas av sånt här så har terroristerna vunnit.
Men det är fel.
Terroristerna, i det här fallet islamisterna, struntar fullständigt i om vi blir rädda för att ta tunnelbanan. Deras mål är att fullständigt utplåna västerländska demokratiska värderingar och alla människor som är en del av detta. Men det kommer de aldrig någonsin att lyckas med och det tror jag att de vet. Därför dödar de hejdlöst istället i tron att de gör sina sagofigurer en tjänst och att de kommer ha sitt på det torra.So much death.
Att en fantasyfilm kan vara så applicerbar på samhället…
Men frågan återstår, vad kan vi göra mot sådant måttlöst hat?Ja, det blev inget vidare muntert inlägg, men jag kände verkligen att jag behövde få ut mina tankar.
Jag vill också önska er en trevlig julvecka trots den dåliga starten!Until next time!
-
Vad vore Lucia utan tärnor…
…ingenting!
Enligt mig iallafall.
Visst är Luciatraditionen ett vackert arrangemang och självklart ligger fokus på just Lucian. Men jag vill ändå slå ett slag för tärnorna i tåget. De har ju trots allt den grundläggande funktionen att lyfta fram Lucian och följa henne vart hon än går. Lucia utan tärnor är som att spela schack utan pjäser – det går om man fantiserar ordentligt, men det blir så mycket bättre om alla delar är med!
När jag var yngre såg jag alltid tärna-rollen som en silverpokal, eftersom jag själv aldrig blev vald till Lucia i skolan. Istället fick man vara en i mängden och stå skaka med ett ljus i handen. Det syntes ju så himla mycket tydligare att man var nervös när hela ljuset skakar! Lucian behövde ju bara stå där framme, hålla ihop händerna och låtsas sjunga (för det var ju ändå resten av tåget som stod för den verkliga sången…). Orättvist tyckte jag då.
Idag klär jag frivilligt ut mig till tärna, trots att jag egentligen kan välja Luciakronan hur mycket jag vill. I vuxen ålder är ju ändå alla Lucior! Så varför inte sticka ut lite från mängden, och bära ljuset i handen istället, i denna mörkrets tid?
Bringaren av ljus. Luciatraditionen för mig betyder att lysa upp den allra mörkaste tiden, oavsett glitter eller stearin i håret… Rent historiskt har Luciafirandet i Sverige egentligen inget solklart ursprung. Det har förfinats och anpassats genom århundraden, och det förekommer fortfarande lokala variationer i hur traditionen ska hyllas. Allt ifrån hedniska ritualer och symbolik, till kristendomens tolkningar av bibliska figurer.
Och, såklart, helgonet från Sicilen som ju är den allmänt vedertagna varianten.Vad är rätt och vad är fel? Allt och ingenting skulle jag säga… Vi firar ju traditioner av den enkla anledningen att de återkommer regelbundet. Men vad och hur vi firar kan väl få vara var och ens ensak, så länge det skapar glädje och gemenskap. För det behöver vi definitivt mer av i världen!
Until next time!
