-
Att kommunicera hållbart
Inlägg i samarbete med Refurbly
Vi är alla mer eller mindre beroende av mobiltelefoner i dagens moderna samhälle. De hjälper oss att hålla kontakt med nära och kära, träna, laga mat, betala räkningar, titta på film, fota, läsa nyheter, passa tider och mycket annat!
Men det många inte tänker på är att dessa små apparater kräver oproportionerligt mycket resurser för att tillverkas – 86 kilo avfall kommer ur produktionen av en enda mobiltelefon. 86 kilo! Det är galet mycket för något som för många har blivit lite av en slit och släng-produkt. Nya mobilmodeller produceras på löpande band med någon marginellt flashigare design eller funktion än den förra, men de fyller i princip samma funktion. I Sverige säljs det cirka 3,5 miljoner telefoner i varje år, så bara det ger upphov till över 300 000 ton avfall…
Jag tror de flesta av oss också är medvetna om att den här typen av konsumtion inte är hållbar för jordens ändliga resurser och att handla begagnat börjar ses som en självklarhet för fler och fler människor.Därför blev jag uppriktigt glad när jag såg att Refurbly finns. De är specialiserade på att renovera mobiltelefoner och sälja dessa. Renovering av mobilen innebär att en begagnad telefon reparerats, fabriksåterställts, kontrollerats och testats enligt standardrutiner. Dessutom ligger batteritiden för dessa begagnade telefoner på minst 85%.
Personligen lever jag efter devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så detta är helt klart ett toppenalternativ för alla som av olika skäl vill konsumera begagnat och därmed mer klimatvänligt och det är dessutom snällare mot plånboken (studenten och miljövännen här jublar)!
Så ha Refurbly i åtanke om ni funderar på att införskaffa en ny telefon, en reserv/arbetstelefon eller kanske en första telefon till barnen!
Med koden EMBLAS får ni även 250 kronor i rabatt vid köp av valfri renoverad telefon. Refurbly erbjuder alltid fri frakt och två års garanti och de har även en förmånlig försäkring att köpa till om olyckan skulle vara framme.
Önskar er alla en fortsatt fin novembervecka!
-
Skrämmande skräckfilmer
Hej på er!
Hur har ni det så här i Allhelgonatider?
Själv ska jag nog minsann klämma en Gustaf Adolf-bakelse idag, men först tänkte jag göra något jag aldrig gjort tidigare här på min lilla blogg – nämligen dela med mig av mina absoluta favoriter bland skräckfilmer.
Som ni kanske vet är jag ju en storkonsument av skräck av alla de slag, i alla typer av medier. Det kanske har blivit lite av en profetia eftersom jag är döpt efter en av Stephen Kings karaktärer..?Det var ändå rätt svårt att välja måste jag säga, men det huvudsakliga kriteriet var att detta är filmer som har skrämt mig på riktigt, vissa mer än andra såklart. Jag har nog utan att överdriva sett ett par hundra skräckfilmer i mina dagar och det är väldigt sällan jag tycker att de är bra och/eller läskiga. Jag är minst sagt kräsen när det kommer till skräck med andra ord!
Filmerna nedan är således min högst personliga favorit-lista, utan inbördes ordning eftersom de alla är läskiga på lite olika sätt. Enjoy!Kaïro (Pulse)
Denna japanska skräckis har jag tipsat om förut och den hör helt klart hemma på topplistan!
The Shining
Stephen Kings klassiker måste så klart vara med. Den är ju framförallt psykologiskt skrämmande och jag har svårt att inte känna att jag faktiskt befinner mig där på Overlook Hotel när jag tittar på filmen…
Creep
Jag vet att det finns ett gäng filmer på Netflix som också heter Creep, men det är inte dem jag menar här.
Den här filmen kom 2004 och handlar om vad man kan råka ut för i det mörka djupet i Londons tunnelbanor om natten…Ju-On (The Grudge)
Det här var länge en av de absolut läskigaste filmerna jag sett. Ni som vet, vet. 🙂 Ni som inte vet – titta inte på den amerikanska versionen utan på originalet! Det gäller för övrigt alla amerikanska remakes på asiatiska skräckfilmer…
The Exorcist
Jag ljög angående Ju-On. Det här var länge en av de läskigaste filmerna jag sett! Bitvis är den nog fortfarande det. Första gången jag såg den var tillsammans med en kompis en mörk kväll. Vi blev båda allt mer rädda allt eftersom filmen rullade, men ändå hade hon mage att somna någonstans efter mitten! Så jag fick sitta där själv med hemskheterna… Jag ryser fortfarande i hela kroppen av bilderna på djävulen som fladdrar förbi då och då…
Shutter
Kameraälskare – detta är en film för oss! Eller inte… En mycket bra thailändsk skräckfilm som håller hög spänningsnivå redan från första minuterna fram till slutet.
Halloween-filmerna
Dra år skogen vad jag var/är rädd för Michael Myers! Ja, dessa filmer håller väl inte toppkvalitet egentligen, men den där förbannade masken han har på sig… usch! Dock är ju filmmusiken mer eller mindre klassisk i skräcksammanhang.
The Woman in Black (2012)
The Woman in Black finns även som en äldre filmatisering från 1989, som jag dock inte har sett. Den är baserad på en skräckroman och utspelar sig i England under edwardiansk tid. I stora drag handlar det om en advokat som tar ett uppdrag i en nedgången by, som hemsöks av en mörk närvaro…
Ringu
Denna japanska klassiker kanske känns igen av många som amerikanska The Ring.
Originalet är dock att rekommendera även här!The Eye
Den här filmen (från Hongkong/Thailand) är väldigt obehaglig, men har samtidigt en ganska rörande story. Den handlar om en blind kvinna som opereras för att få synen tillbaka. Men det hon börjar se efter operationen är inget som någon människa vill se…
Vissa scener i filmen får mig fortfarande att bli tårögd av skräck.Rose Red
Ett till verk av skräckfadern Stephen King. Dock skrev han denna direkt för TV som en miniserie.
Rose Red är ett ”levande” hus som undersöks av en grupp människor med olika parapsykiska förmågor. De inser dock att de tagit sig vatten över huvudet när huset och dess forna ägare börja ge sig till känna…The Mummy (1999)
Vilken (blivande) egyptolog älskar inte The Mummy!? Okej, det är väl egentligen mer av en äventyrsfilm än en skräckfilm, men jag tycker fanimig att mumien är förbaskat läskig fortfarande, trots att jag sett denna film säkert 10 gånger!
Den ligger mig varmt om hjärtat helt enkelt och det är ju ett stort plus att en av mina favoritforskare, Salima Ikram, varit med som rådgivare i filmen!Gillar ni ens skräck förresten? Alla gör ju inte det (min fästman till exempel), så jag passar oftast på att titta när han inte är hemma.
Och av någon anledning har jag alltid vänt mig till skräckfilmer när jag har känt mig nere av olika anledningar. Jag vet inte varför, det kanske är någon form av självskadebeteende att med vilje skrämma upp sig själv..?
Men ni som gillar skräckfilmer – har ni några favoriter, kanske rent av något från listan?Önskar er en fin Allhelgonahelg!
-
Tillbaka till Färnebofjärden
Igår var jag iväg på en efterlängtad utflykt till nationalparken Färnebofjärden och Gysinge. Jag skrev tenta i fredags och hade slutdeadline för GIS-kursen, så jag kände för att belöna mig själv med en (liten) resa, med bara kameran och spritköket som sällskap!
Jag var ju här i slutet av sommaren för några år sedan och jag har längtat efter att åka dit igen. Varför jag inte åkt tidigare vet jag inte, det är ju bara en timme bort liksom..? Men man blir väl lite hemmablind.
Hade ingen direkt plan, mer än en dagsvandring typ, så jag gav mig av tidigt på morgonen.
Jag kom fram till Färnebofjärden strax före soluppgången. Ville hitta en fin plats att drick mitt morgonté på och njuta av vyerna. 
Och vilken soluppgång sen!
Helt magiskt.
Strax efter att solen gått upp fortsatte jag min färd mot betesmarkerna. Det är nästan lite sankmark där och i och med det låg en fin dimma över marken. Dock ville jag inte gå alltför långt ut, men då kom mitt teleobjektiv väl till pass! 
Så vackert när solen lyser in mellan träden. 
Lite sleten, men på solskenshumör!
Här stannade jag till en stund och njöt av solljuset och drack lite kaffe. Jag är ingen kaffedrickare egentligen, men jag har upptäckt den turkiska/arabiska varianten av kaffe – man häller kokande vatten direkt över superfinmalet kaffe som är kryddat med kardemumma. Sedan dricker man det utan att filtrera, så sumpen ligger kvar i botten. Det blir väldigt starkt, vilket jag gillar, men det smakar inte alls som vanligt blaskbryggkaffe!
Min lilla camp. <3 
Hypead på hike! 
Vidare mot Gysinge!
Tyvärr blev inte solen så långvarig och molnen drog in över förmiddagen.
Men först diverse stopp för att fota träd. Jag har fått en knäpp på att fota träd, haha!
Gillar utmaningen med det eftersom kompositionerna gärna blir röriga, så man måste verkligen tänka till!
Framme vid Gysinge!
Det var dock betydligt mer vatten i älven än sist jag var här. Då kunde jag vada ut och sätta mig på en sten. Det kunde jag inte nu…
Vallonbruket står dock kvar! 
Här startades ett smedjebruk i slutet av 1600-talet. Idag finns som synes bara lite ruiner kvar, men man kan ta sig en tupplur eller en matbit på herrgården om man vill! 
Mera träd! 
Det är fascinerande när mångfalden blir så påtaglig i skogen – mitt bland de mörka granarna dyker plötsligt denna lönn (?) upp och lyser upp området! 
Detta ser nästan lite förtrollat ut? 
And then we struck gold!
Ja nu vet ni. Det finns kantareller här.
Kan dock inte ge exakta koordinater.
Under tidig eftermiddag började jag leta upp en plats att fixa sen lunch/tidig middag på.
Det blev lite vegansk chili sin carne. Över förväntan faktiskt, men så är typ allt gott när man är ute så här och dessutom hungrig som en dåre... 
Efter maten påbörjade jag så sakta vandringen tillbaka till Färnebofjärden. 
Men inte utan att fota lite träd! Detta träd hade nästan blivit helt förkolnat. Gissar att blixten slagit ner i det någon gång? 
Hejdå trollskogen. Until next time! Det blev en ordentlig utflykt alltså, precis som jag önskade.
Utöver lite ömmande nyckelben klarade jag mig fint från post-hiking stelhet också. Min benträning på gymmet verkar göra sitt jobb!Denna helg är det väl förresten Halloween? Jag får aldrig riktigt ordning på när den högtiden är, men jag har sett en massa utklädda människor idag och igår – en del riktigt snygga utklädnader till och med!
På tal om det ska jag förresten knåpa ihop ett inlägg med mina favorit-skräcktips till Allhelgonahelgen. Det har ju blivit en del genom åren, men några favoriter har jag definitivt.Ta hand om er! <3
-
Då som nu för alltid…
…hette det sista albumet av kent, fast det kanske ni visste. Det kanske rent av hänger några kentfans härinne? Jag hade en period i mitt liv då jag var besatt av kent och följde allt de gjorde, lyssnade på allt. Jag var till och med indiepopare ett tag på högstadiet, haha!
På tal om perioder i livet så satt jag hur som helst och tittade igenom bilder på mig själv som jag (och andra) tagit genom åren – och det är inte lite bilder! Jag har ju alltid gillat att fota och har i princip alltid haft någon form av kamera till hands och de gånger jag inte vetat vad jag ska fota så har jag uppenbarligen roat mig med att ta bilder av mig själv. Narcissistvarning någon? Eller bara normal fjortis kanske…
Jag tänkte i alla fall att det kunde vara lite skoj att visa er ett litet axplock av bilderna – bilder från ett (eller många) tidigare liv. Den tiden då bildredigering för mig handlade om att ställa in sepia eller svartvitt i kameran.
Vi börjar med de allra första åren! Här får jag en puss av storebror. 
Uppenbart att det var pappa som valde kläder åt mig..? 
Här hade jag nog hittat på något sattyg, så skyldig som jag ser ut. 
Så här såg det ut på baksidan av huset i Nordansjö där jag bodde mina första år. Vi hade några grannar, men det var ganska ödsligt i övrigt. Jag har dock väldigt varma minnen från den tiden och platsen. Och pappa gjorde en midsommarstång! 
Här samlar jag snäckor på Öland i en jävligt ful page.
Året är… 1999 kanske?
Här är några år senare på högstadiet i Norberg! Närmare bestämt år 2005. 
År 2006. Här hade jag visst blonderat mig och gått alldeles för hårt åt mina ögonbryn… Flickrummet avslöjar dock min livslånga kärlek till egyptologin!
Många av mina ”selfies” från den här tiden är i svartvitt, vet ej varför.
Friluftsdag med skridskoåkning och frusna mackor! 
Nyår 2006/2007. Egypten-tavlorna har rivits ner till förmån för mitt (för tillfället) favoritband U2.
Fina grisjulgardiner hade jag också.
2007. Jag får lite invärtes klåda när jag ser hur mycket prylar jag hade på mitt rum… Allt skulle liksom vara framme. Synligt. I någon slags kaotisk ordning som bara jag förstod. 
Här ville jag vara rödhårig, men jag var inte modig nog att färga håret rött så det blev rödbrunt istället. Älskade förresten den här stickade klänningen! Den + leggings och ett midjebälte var min standardoutfit. 
Experimenterar med sepia… Detta är år 2010 och således sista året på gymnasiet. Minns att jag var ledsen här eftersom det tagit slut med min första pojkvän.
Så här i efterhand är det kanske det bland det bästa som hänt i mitt liv. Tänk om det inte tagit slut? Tänk om jag blivit kvar där? USCH! Får ångest bara av den tanken.
Här är jag i min första egna lägenhet! Som jag bodde i i typ 4 månader efter studenten.
Jag minns denna tid som extremt ångestladdad. Det var nog min första livskris när jag tänker efter. Jag och min bästa kompis ville flytta till Storstan. Till Stockholm. Där fanns det jobb, framtid och liv, och där skulle man kunna leva. Det kunde man inte på landsbygden där vi bodde. Vi skulle dö långsamt på landet, inte leva. Om vi bodde kvar skulle vi gå miste om exakt allt i livet. Jag minns att vi i princip satt och grät på kvällarna för att vi inte kände någon i Stockholm som vi kunde bo hos och för att vi fick ”nej tack” på alla jobbansökningar.
Men en kväll så vände det! Vi fick svar på en Blocketannons av en ung kille och hans syster som hyrde ut ett rum i Sollentuna. Det blev vår räddning. Vi flyttade i princip dagen efter, 19 år gamla och utan en tanke på allt det praktiska eller hur vi skulle klara oss ekonomiskt – eller att vi skulle bo tillsammans i ett rum på 10 kvadrat. I en lägenhet med två personer vi aldrig träffat.
Men det var skit samma. Vi var överlyckliga eftersom vi skulle kunna börja leva nu. Vi skulle komma bort från den förbannade Spökstaden.
Och aldrig återvända.
Här provar jag sushi för första gången, år 2011. Sushi var ju helexotiskt och fanns inte där jag växte upp! 
Här är en av få bilder från rummet i Sollentuna! Vi bodde där i nästan ett år. Under den tiden hann jag gå upp rätt mycket i vikt; jag jobbade på café på Arlanda då och det blev en hel del fikande om man säger så… haha. 
Hösten 2011 flyttade jag till Uppsala och började plugga på Historikerprogrammet.
Detta är dock en bild från Buenos Aires som jag åkte till i två veckor den hösten. Helt galet egentligen att åka som ensam 20-årig tjej till Argentina..? Jag var så himla modig som 20-nånting!
Det var i alla fall en riktigt häftig resa och jag skulle gärna återvända dit en vacker dag.
Här är en bild från kollektivet jag bodde i i Gamla Uppsala ett tag. Betalade 4000 spänn i månaden för ett rum på 10 kvadrat.
Sjukt hur folk suger ut studenter på det viset!
Hade även en kort Stevie Nicks period… 
…innan jag bestämde mig för den korta, sofistikerade looken. Ja, jag klippte mig själv och ja, ena sidan blev mycket kortare än den andra. Detta faktum dolde jag rätt bra med locktången. 
Detta är någon gång 2012… 
…liksom detta. Här levde jag studentlivet i Uppsala till 100% och sprang på nation nästan dagligen. Det var ett par otroligt roliga år, kanske de roligaste i mitt liv. Människor kom och gick under den här tiden, men några av dem umgås jag med fortfarande.
Det är nog lite unikt med Uppsala, eller åtminstone med studentstäder. Många kommer hit själva från hela Sverige, ja, hela världen egentligen.
Man känner ingen och många är ofta lite sökande och vilsna kring vad de vill i livet. Den känslan skapar liksom en sammanhållning som jag aldrig upplevt på något annat håll, och pluggar man ett specifikt ämne så har man ofta redan en del gemensamt i grunden.
Men jag minns att vi var ett gäng på ca 10 personer från Historikerprogrammet som gick på nation tillsammans under den första veckan. Det var ju lite spänt eftersom vi inte kände varandra, men helt plötsligt började en i gänget att citera Sagan om Ringen, varpå nästa person fyllde i, och sedan nästa, och så vidare! Där och då hade vi funnit varandra i vår kärlek till Tolkien, historia och fantasy, och äntligen kunde vi vara oss själva på ett sätt vi inte kunnat eller vågat tidigare.
2013 hade jag mörkt hår! Här bodde jag och en annan tjej i en ombyggd källare i en villa. Det var två stora rum, en toalett och ett litet kök. Väldigt mysigt!
På 10 år har jag förresten hunnit flytta 7 gånger…
Och vi avslutar med sommaren 2021.
(Det finns ju en hel del bilder på mig från 2017 och framåt här på bloggen)!Det var det. 30 år i 23 bilder. Det känns som åtminstone 5 olika liv. Det är ju lite pseudofilosofiskt att fundera på sånt här och hur man förändras genom åren. Folk snackar ju om att ”hitta sig själv” vid en viss tidpunkt, men jag tror faktiskt inte på det. Vad innebär det ens att hitta sig själv? Komma till ro med saker? Med sig själv? Det kan man väl göra, men det är ju ofta högst temporärt. För mig är handlar allt i livet om ständig förändring, både fysiskt och mentalt. Problemen avlöser varandra. Människor förändras och omgivningen förändras. Men det behöver ju inte vara något negativt. Om man ska hårdra det och sammanfatta livet med ett enda ord skulle jag säga att det är just det – Förändringar. Stora som små.
Önskar er en fortsatt fin helg! <3
-
Stenkappan
Hej vänner!
Hoppas att allt är fint med er så här i höstrusket. Eller ja, idag var det ju faktiskt en utomordentligt fin dag, till skillnad från tidigare i veckan…
För egen del passade jag på att sticka ut en sväng för att fota min mantel som jag nämnde i förra inlägget. Måste ändå säga att jag blev riktigt nöjd med tanke på att det var första gången jag gjorde en sådan och jag har redan planer på att göra en likadan, fast i en annan färg.
Som utlovat kommer här lite bilder på objektet i fråga:
Tyckte verkligen att manteln smälte in bra i skogsmiljön. Den reflekterar ljuset på ett väldigt fint sätt som jag inte såg inomhus. Ser nästan ut som den är gjord i sten..?
Det passade dessutom väldigt bra ihop med den lite mystiska/moody känslan jag ville skapa.
Två Stenkappor dividerar… 
Kan inte mantel bli modernt snart?! Jag älskar verkligen den här typen av plagg. Luvan är såklart ett stort plus också – Man får känna sig lite som en sagofigur... 
Eller möjligtvis jungfru Maria..? ^^ 
Sen blev det dags att fara hemåt igen, det blir ju mörkt fortare än man hinner säga ”slängkappa”. 
Det var det från fröken mantel. Nu ska jag moffa i mig ett gäng skorpor och titta på Family guy. Har för övrigt kommit på ett supergott pålägg att ha på skorporna – keso blandat med örtsalt och tacosalsa, såå gott! Gillar ni skorpor?
Hoppas att ni alla har en förträfflig helg. Kram! -
Vad pysslar hon med egentligen?
Ja, vad gör jag denna vecka..? Kanske ni undrar. Eller så undrar ni inte det. Men nu får ni veta ändå:
Mestadels sitter jag så här i soffan och funderar över hur polygoner fungerar (ibland sitter jag dock vid skrivbordet som en ordentlig person).
Det här är min tänkar-pose.
Kommer på mig själv ibland med att sitta så här i Zoom, vilket kanske inte är så sjysst mot den som håller låda, men det betyder bara att jag är djupt koncentrerad…
Jag håller även på att sy en mantel! Fick idén från ingenstans bara en igår kväll och blev så himla taggad!
Jag satt nämligen och funderade på ett nordiskt/mytologiskt-inspirerat fotoprojekt jag tänkt göra under vintern och då passar en mantel in bra!
Som tur var hade jag massor med krossad plysch över från ett tidigare klänningsprojekt så jag kunde sätta igång direkt! Min mantel är i princip klar nu, den behöver bara ett spänne som jag tänkt köpa på tygaffären i helgen. Ska bli så kul att visa er resultatet!
Dricker massor av té gör jag också i vanlig ordning. Jag har alltid druckit lösté innan, men har även börjat med tepåsar på sista tiden. Så nu vet ni det. Föredrar ni tédrickare lösté eller påsar? Ja, så här ser mitt liv ut för tillfället och kommer nog göra det ett par veckor till. Som jag nämnt tidigare kan jag ju disponera mina veckor och dagar ganska fritt, vilket är skönt. Men när man pluggar är det också ganska ojämn arbetsbelastning över terminerna – de första veckorna är ofta rätt lugna och sedan sker liksom allt på en gång, speciellt om man läser flera kurser samtidigt som jag gör just nu. Nästa vecka ska jag dessutom presentera mitt kandidatarbete på ett högre seminarium i egyptologi. Det är såklart kul att bli tillfrågad, men det ligger ju en del arbete bakom en bra presentation, speciellt när jag halvt har glömt bort vad jag gjorde under min kandidatexamen, haha!
Jaja, det blir nog bra…
Utöver detta har jag ägnat ett antal timmar denna vecka åt att fixa en ansökan om resebidrag relaterat till min masteruppsats. Jag tänker inte på det så ofta, men det ligger verkligen sjukt många arbetstimmar bakom ansökningar om olika forskningsanslag. Nu är mina lilla ansökan om resepengar en fjuttsak i jämförelse, men Micke till exempel som faktiskt är anställd som lektor, sitter med sina ansökningar i veckor ibland… hu!
Nåja, håll tummarna för att min ansökan går vägen! 🙂I helgen blir det i alla fall lugn och ro, vi ska käka vegotacos och spela ett Lovecraft-inspirerat brädspel som jag tycker är superskoj! Om ni är nyfikna på det kan ni kika på spelet HÄR.
Önskar er en fin helg. <3
-
Den skiftande tiden
Hej vänner!
Hur har ni det bland höstvindarna? Själv har jag njutit till fullo av den friska luften idag. Det har nämligen varit fullt upp på pluggfronten den senaste veckan, så jag längtade verkligen ut lite extra! Jag vill förresten passa på att tacka för allt stöd och pepp på förra inlägget, det uppskattas verkligen och det fick mig att känna att allt inte behöver vara kört, bara för att det känns så i stunden… Så tack! <3
Den här veckan har jag gjort en del framsteg på det personliga planet. Har börjat med meditation igen vilket redan har börjat ge resultat. Känner mig inte alls så spänd som jag gjorde innan, och jag tänker liksom aktivt på att ta det lite piano och försöka se fördelar i saker snarare än nackdelar.
Jag har även :
– Lärt mig hur man spänner åt en handbroms på cykeln (eftersom jag är en snål student numera så envisas jag med att försöka fixa allting själv istället för att lämna in).
– Insett (för 102984e gången) att väderprognoser inte är att lita på.
– Inte lärt mig att jag jämt blir för varm när jag ska ut någonstans och således inte behöver ha så mycket kläder på mig. Jag vet inte vad det beror på! Jag fryser i princip aldrig, även med lite kläder, men ändå klär jag på mig redo för polarexpedition… Det slutar alltid med att jag sitter på cykeln eller i bilen och muttrar och svär medan jag klär av mig i farten. Behöver kanske en meditation för lagom klädsel..?Anyway! Här kommer en höstbildbomb från dagens utflykt.
Utflykten gick till en annan del av naturreservatet Morga. 
Tepaus! 
Ja väderprognosen sa inget om solsken, men titta här! 
”Man kanske skulle ta sig ett dopp?” tänkte jag inte här. 
Varning för jättestor tjur! Han brydde sig dock inte nämnvärt om mig… Lite Ferdinand-känsla typ. 
”Här ligger jag på en före detta sjöbotten” tänkte jag faktiskt här. 
För övrigt var utsikten inte dålig från den enorma stenbumlingen.
Ungefär här insåg jag också att mina älskade kängor som jag köpte i Argentina för 10 år sedan börjar sjunga på sista versen. Sulan är snart helt blank, vilket inte är så praktiskt när man dumdristigt ska klättra bland hala stenar…
När jag började strutta hemåt kom faktiskt solen fram på allvar. 
Höstfärger i solen och tistlar som glänser. Svårslaget! 
Som hämtat från Fylke! Önskar er alla en fortsatt fin vecka!
-
Funderingar vid sjön
Hej på er!
Söndag idag igen, fasen vad veckorna flyger fram… Nåja tiden är ju relativ, så det är väl alltid en tröst.
Igår for jag iväg en sväng till Morga naturreservat nere vid sjön Ekoln. I Uppsala känns det lite som att man är omgärdad av både mindre och större naturreservat och dessutom en nationalpark (Färnebofjärden) knappt en timme bort. Lyxigt värre ändå!
Morga, eller Kungshamn-Morga som det egentligen heter är i alla fall en ganska varierad kultur- och naturmiljö som delvis ligger intill Ekoln (som för övrigt egentligen bara är en gren av norra Mälaren). I reservatet finns förutom vacker blandskog med mäktiga ekar även bevarade torparmiljöer och herrgårdsmiljöer. Och det är stort! Det skulle behövas åtminstone ett par dagar om man vill ta sig igenom allt och se allt ordentligt.
Här finns även en vikingatida fornborg! 
Fornborgen är dock idag mestadels ett stenröse…
När jag är på historiska platser och då framförallt vid ruiner brukar jag försöka tänka tillbaka på hur landskapet såg ut ungefär då byggnaderna kom till. Det går såklart inte att få till det till 100%, men i detta fall med fornborgen kan man ju till exempel tänka sig att vattennivån i Mälaren stod mycket högre under järnåldern när borgen byggdes. Den ligger på en relativt hög kulle, så man kan ju anta att det var en väldigt strategisk plats med bra utsikt över sjöfarten i området.
Den här utsikten till exempel! Eller ja, öarna och mycket av landet var nog under vatten… but you get the idea! 
Jag har känt mig lite nere den här veckan. Dels fysiskt eftersom jag varit lite förkyld, men jag är en grubblare och när grubblandet väl tar fart är det svårt att stoppa…
I veckan fick vi nämligen besked om att det inte blir någon utgrävning i Egypten i vår. Tanken var att det skulle ingå som en del under sista terminen av vår masterutbildning, men eftersom Egypten säger nej till fler och fler internationella forskare nuförtiden, så rök den möjligheten. Det var i princip min enda chans att få åka dit och skaffa mig praktisk erfarenhet inom ramen för utbildningen och nu blir det alltså inte av…
Jag försöker ändå se något ”positivt” i det, eftersom jag nu får nästan ett halvår på mig i vår till att skriva på masterexamen istället. Men jag är såklart sjukt besviken också. Och det i sin tur gör att jag blir allmänt omotiverad kring framtiden: Jag kanske inte blir egyptolog… eller egyptolog kan jag väl kalla mig redan nu om jag vill, men att kunna jobba som det känns mer och mer avlägset. Vill jag ens jobba som egyptolog? Ja det är klart, det har jag velat i 20 år. Jag vill definitivt söka en doktorandtjänst när det blir aktuellt, för om jag blir antagen får jag åtminstone 4-5 år till för att syssla med det som jag älskar. Dessutom – att försöka bli egyptolog som odisputerad är i princip en omöjlighet, om man inte lyckats skaffa sig extremt mycket erfarenhet och kunskap på annat håll. Vilket i princip är en omöjlighet om man inte är disputerad… Men ja, den lilla dörrspringan står ju fortfarande öppen, även om framtiden känns rätt oviss just nu.
”Vad ska det bli av mig?” tänker jag. ”Ska jag börja om igen?” Neeej. No way! Okej, dels har jag inte råd med det eftersom mitt CSN är slut. Att hanka sig fram på stipendier är förvisso en möjlighet, men knappast något man kan räkna med och den ovissheten vill jag inte utsätta mig och Micke för under flera år. Självklart måste man vara villig att riskera en del om man ska uppnå det man vill, men en del av mig håller samtidigt fast vid plan B-tänket…
Men framförallt vill jag inte känna att jag ger upp. Här kan man ju klistra in en hel drös med klyschor och plattityder om att ”fortsätta kämpa” och ”vill man så går det” och blablabla, men för mig är det ganska simpelt: Jag tänker uttömma alla möjligheter som finns och göra mitt bästa för att uppnå det jag vill. Går det inte sen i slutändan så har jag i alla fall försökt.
För mig är det nog kärnan i allt. Inte rädslan för att misslyckas, utan rädslan för att känna att jag gav upp utan att försöka med alla tillgängliga medel.
End of rant.Tillbaks till Morga!
Försöker fånga hur jag försöker fånga Ekolns kvällslugn. 
Looks like there’s a criminal on the loose… 
Min trogna följeslagare som nu börjar sjunga på sista versen. Denna termos har följt med på otaliga utflykter, till jobb och tentor, blivit tappad och glömd. Den förtjänar att vila lite nu. 
Sen kom skymningen och det blev dags att dra sig tillbaka hemåt. 
Nu känns det i alla fall att hösten är på ingång på riktigt denna gång. Har den kanske rent av hunnit komma till er?
Önskar er alla en fin vecka!
-
Siktar mot stjärnorna
September är här – den absolut bästa månaden (åtminstone i Sverige) för astrofoto! Detta eftersom det fortfarande är någorlunda varmt ute på nätterna så att man slipper förfrysa sig, samt att sommarens ljusa nätter är ett minne blott. Det betyder att man faktiskt kan börja se enormt mycket fler stjärnor med blotta ögat om man befinner sig en bit ifrån närmsta större ort. Dessutom står Vintergatan fortfarande relativt högt på himlavalvet hos oss den här tiden på året. Den börjar dock krypa ner mot horisonten mer och mer nu och i december är den knappt synlig längre.
Bästa tiden för att se Vintergatan riktigt bra är egentligen under april-juli, men det är ju också då våra nätter är som ljusast på norra halvklotet… nåja, man kan inte få allt!Hur som helst tog jag med mig Micke som moraliskt stöd i onsdags och for iväg till Jumkil socken strax utanför Uppsala, för att fånga vår ståtliga galax på bild. Det blev ändå ganska lyckat måste jag säga! Den stora bonusen är ju att man får stå där och bara förundras över hur jäkla stort allting är…
Det är lustigt hur man kan uppleva det här med universum och Jordens obetydlighet så himla olika. Micke tycker att det är jobbigt att tänka på hur mycket okänt det finns där ute, medan jag tycker att det är… en lättnad? Det är svårt att förklara, men det känns liksom skönt att alla problem och tveksamheter egentligen saknar betydelse. Det låter konstigt kanske att tänka så, men den känslan infinner sig varje gång jag blickar upp mot stjärnhimlen. Det är där ute alla viktiga saker händer.
Sen är det klart att jag inte går runt och tänker så till vardags, då skulle man ju bli en helt odräglig människa, haha!
Brukar ni känna så när ni blickar upp mot stjärnhimlen? Eller känner ni mer obehag? Eller något annat?
Tyvärr har vi inga spektakulära bergsmassiv här i Uppsalatrakten, som annars hade varit mäktigt att få med i förgrunden… men dessa små stugor i Jumkil och en förbipasserande bil duger också fint!
Ibland tror man förresten att man fångar stjärnfall på bild, när det i själva verket rör sig om satelliter som bestämt sig för komma in och att sabba bilden. Fångar man ett stjärnfall så ser dessa istället ofta lite mer utdragna och ojämna ut…
…som till exempel här! Jag är i alla fall 98% säker på att det rör sig om två små stjärnfall på denna bild och inte satelliter. 
Gateway to the universe. 
Gjorde även ett tappert försök att zooma in Andromedagalaxen med mitt telezoom, men eftersom jag inte har någon star tracker så fotade jag lite på måfå rakt ut från Cassiopeia, där jag i alla fall vet att galaxen ligger.
Ser ni den – den lite blurriga stjärnhopen lite nedanför och till vänster om mitten?
Oh there she is!
Är det förresten inte helt galet att vi i princip kan se till en annan galax mer eller mindre med blotta ögat?!Jumkil socken där vi var och fotade ligger för övrigt ett område som varit bebott åtminstone sedan bronsåldern. Det är lite kul (såklart för en arkeolog, duh!) att Uppsala med omnejd har så extremt mycket fornlämningar, vissa mer omskrivna än andra såklart. Men att det har pågått aktivitet kontinuerligt under så lång tid, ibland på nästan exakt samma lilla yta – då känns livet på Jorden plötsligt relevant igen.
Önskar er alla en härlig söndag och kommande vecka!
-
Gamla kartor och nya planer
Måndag är det visst idag!
Jag ska erkänna att som student har jag inte jättebra koll på veckodagarna, utöver de 1-2 gånger i veckan jag måste vara på campus för föreläsning eller seminarium. Helger och veckodagar smälter liksom ihop lite eftersom jag alltid kan plugga, eller låta bli att plugga, och vilken dag det är spelar egentligen inte så stor roll… Ganska skönt egentligen, men smått förvirrande ibland när någon utbrister ”Äntligen helg!!”, och jag tänker ”Va? Ja just det, det är fredag idag...”I alla fall, mina kurser i GIS och egyptisk arkitektur fortskrider och jag måste säga att hittills är GIS-kursen riktigt intressant, även om jag egentligen inte är särskilt lagd åt datoriserad arkeologi. För er som kanske inte vet så kan jag bara berätta kort att GIS (Geographic Information System) är en mjukvara som exempelvis arkeologer använder sig av i hög utsträckning. Man kan bland annat bearbeta och sammanställa geografiska data och t.ex. titta på förändringar över tid.
Kursen hålls av Daniel Löwenborg som också är en av hjärnorna bakom Visir-Uplandia och flera andra appar som återskapar olika historiska miljöer i VR-format. Det är riktigt ballt och rekommenderas att testa om ni någon gång besöker dessa platser! Läs mer om dem HÄR.
Detta har jag alltså suttit och förundrats över den senaste veckan. Bilderna ovan visar kartor över Bälinge socken här i Uppsala – den första från år 1770 och den andra från Google maps idag…
Det är inte alltid helt lätt att hitta referenspunkter på så här gamla kartor, men ett tips är att utgå från någon större väg, (som den jag markerat i svart) då vägar inte tenderar att skifta lika snabbt som landskapet i övrigt.
Att ha tillgång till allt sånt här helt fritt via Lantmäteriet känns ändå väldigt lyxigt. Tänk vad många spännande upptäckter man kan göra med relativt lite ansträngning!
Jag har även passat på att njuta av kvällsljuset vid Fiby urskog förra veckan. Underbart!
Såg dock att värmen mer eller mindre kommer tillbaka under veckan. Jag som redan börjat leta efter vinterkläder på Sellpy… jaja.
På tal om kartor håller jag förresten på att så smått planera en lite längre fotoutflykt senare i höst. Under GIS-kursen ska vi göra ett valfritt projekt och jag har ett par idéer som jag tror skulle fungera och som jag dessutom kan kombinera med fotoresan. Det blir alltså lite plugg+foto i ett så jag kan kombinera nytta med nöje. Men mer om det senare!
Önskar er alla en fin vecka i höstvärmen! <3