Foto
-
I gryningen
En morgon för någon vecka sedan begav jag mig till Dannemora för att… ja, egentligen inget särskilt, mer än att njuta av soluppgången i det vackra omgivande landskapet. Det är ju något med gryningen, särskilt i naturen. Allting kommer igång, men samtidigt är allt stillsamt. Ett eget tempo som bara uppträder just när det mjuka ljuset börjar vidröra alla ytor för att snart nog, nästan omärkbart, övergå i allt starkare kontraster.
Så börjar en ny dag.
-
I nytt ljus
Ibland behöver man ta en paus från saker för att kunna uppskatta dem på riktigt. Oavsett om det är en planerad eller oplanerad paus, så har jag märkt att när jag låter vissa saker bara ”vila” ett antal dagar, veckor, månader eller till och med år, så återfår det tids nog sin tjusning. Det kan rent av bli ännu mer roligt, intressant eller meningsfullt än vad det kändes som från början. För mig är det särskilt de kreativa aspekterna av mitt liv som berörs. Man brukar tala om creative-block, d.v.s. att man blir mer eller mindre oförmögen att fortsätta skapa, trots att man tycker att det är det roligaste som finns. Som om det finns ett tydligt tak för skapandeförmågan som säger ”hit men inte längre!”.
Jag har känt så med exempelvis fotandet, med tecknandet, med stickandet och även med bloggandet; jag plockar fram eller förbereder alla saker för att sätta igång med aktuellt projekt, men det blir som att jag bara sitter och stirrar… Viljan att skapa finns, men det räcker liksom inte. Det behövs något mer – en gnista. Den går inte att krysta fram. Den kommer och går, till synes utan något som påverkar utifrån. Med åren har jag lärt mig att acceptera att det bara är så här, och att nästan alla kreativt lagda människor någon gång upplever det. Istället för att bli frustrerad och försöka tvinga fram något halvhjärtat, bara för att jag t.ex. har en massa tid över och planeterna står rätt, så intalar jag mig numera istället att det faktiskt bara är en fas som så småningom går över.Med det sagt var det just en sådan här fas jag hade förra sommaren med mitt fotande. Det kändes som att alla bilder jag tog blev totalt intetsägande som bäst. Till slut var det inte ens roligt att gå ut, och det blev lite av ett flyktbeteende istället. Jag tänkte att eftersom bilderna inte blev bra förra gången så kommer de inte att bli bra nu heller. Totalt irrationellt, men så var det.
Exempelvis var jag under denna period ute en dag och fotade en gärdsmyg, den otroligt söta lilla skogsfågeln som sjunger högt. Det var en trevlig stund, men när jag kom hem och tittade på bilderna i datorn så var känslan inte alls bra – ”Jaha, de här bilderna var ju supertrista… stäng av datorn och titta aldrig på dem igen.” Typ så kändes det.Men så gick jag igenom mina foto-hårddiskar här om dagen, ett år senare, och trillade över just dessa bilder på gärdsmygen… ”Inte alls så tokigt ju!!” Lite ny redigering och bättre beskärning och voilà! Två bilder på på samma gärdsmyg, men i nytt ljus (bokstavligen!).
De behövde bara vila lite.
-
Less is more
Som med mycket annat i livet så går även mitt fotande in och ut ur olika faser…
Utveckling sker ju genom att utmana sig själv och våga testa något nytt, så jag har lite sakteliga försökt lära mig mer om minimalism inom fotografi. Grundkonceptet handlar om att exkludera saker snarare än att inkludera saker i kompositionen och att nyttja negativ yta som en viktig del i detta.
Så, jag gjorde ett tappert första försök här om dagen och det var definitivt svårare än väntat eftersom jag inte alls är van att titta efter denna typ av komposition. Inga av bilderna blev särskilt talande, men det var väl kanske inte poängen heller. Övning ger som bekant färdighet!
Jag blev halvnöjd med två av bilderna, men kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gillar med dem. Samma grässtrå fast ur två olika vinklar. När jag redigerade bilderna tyckte jag att bild 1 var snäppet snyggare, men jag har nog börjat ändra mig och tycka att bild 2 ändå blev mer iögonfallande…
Gillar ni någon av dem bättre? Båda? Ingen..?
-
Stockholmsturist – Medelhavsmuseet
Den andra dagen av Stockholmsturistande bar det som jag nämnde av till ett av mina favoritmuseum – Medelhavsmuseet!
Jag har ju alltid haft en fascination för antiken och då särskilt det forntida Egypten, som jag skrivit om ett antal gånger här på bloggen.Sverige har ju inte varit någon större kolonialmakt som exempelvis Storbritannien eller Frankrike, som hann roffa åt sig betydligt fler historiska föremål från världens alla hörn.
Men vi har ändå haft en drottning, Victoria, som under sina hälsoresor till Egypten under 1890-talet passade på att ta med sig diverse antika föremål tillbaka till Sverige. Dessa finns idag framförallt på Gustavianum i Uppsala och Medelhavsmuseet i Stockholm.
Medelhavsmuseet innehar samlingar från flera av Medelhavsområdets högkulturer, men det är framförallt de egyptiska och cypriotiska samlingarna som imponerar. 
En sak som slår mig när vi tittar på samlingarna är att accessoarer har sett ganska likartade ut i många tusen år – armband, halsband, örhängen och även flipflops designas på precis samma sätt då som nu. 
Egyptensamlingen börjar med den förhistoriska kulturen som uppstod vid Nilen… 
…och man färdas vidare genom seklerna mot allt mer sofistikerade föremål. 
Och även ett av mänsklighetens första försök att etablera monoteism: Farao Akhenaten och drottning Nefertiti försökte under sin regeringstid att sudda ut och censurera alla gudar som inte var solguden Aten. På stelen här ovan har guden till vänster helt enkelt hackats bort, enligt faraos order. Kungaparet började till och med att anlägga en ny huvudstad – Akhetaten (dagens Amarna), för att hedra den nya och enda guden Aten.
Men deras nya religion blev kortlivad – efter knappt 20 år på tronen dog Akhenaten och Nefertiti och Akhetaten övergavs ganska omgående.
Deras son Tutankhamon fick i uppdrag att återställa allt till den gamla ordningen, vilket också gjordes ganska snabbt. Experimentet med monoteism blev faktiskt så extremt impopulärt bland efterkommande att man gjorde sitt bästa för att istället radera bort deras namn och Atens namn från alla monument…
Lesson learned alltså – man kan inte bara slänga 2000 år av religiös tradition och kultur i soporna och tro att det inte ska få någon form av backlash efter ens död.
På tal om död; i trappan till nedervåningen på Medelhavsmuseet finns en väggmålning replikerad som föreställer scener ur Amduat – Dödsriket. 
För passande nog är nedervåningen tillägnad Livet efter detta – man kliver bokstavligen ner i underjorden! 
Här finns i huvudsak museets mumiesamling, med tillhörande gravföremål. 
En annan sak som är väldigt fascinerande när man börjar titta närmare på antikens människor är att de var just människor. De hade i stort sett samma problem, funderingar och göromål som vi har idag. Det som kallas the human experience. Den är universell och tidlös på något sätt och det tycker jag är väldigt fint och uppmuntrande.
Vi vill ju gärna tro att vi är bättre än forntidens folk och att den moderna människan 2026 har kommit så mycket längre. Men har vi verkligen det? Jag tvivlar starkt. Läser man t.ex. nedanstående utdrag från texten Dispute between a Man and his Ba så blir det väldigt tydligt. Texten handlar om en uppgiven man som konverserar med sin själ om sitt eget och mänsklighetens förfall. Och den är alltså skriven för nästan 4000 år sedan…To whom shall I speak today?
Hearts are greedy,
Everyone robs his comrade's goods
...
Kindness has perished,
Insolence assaults everyone
...
Men plunder,
Everyone robs his comrade
...
The past is not remembered,
Now one does not help him who helped
...
Brothers are mean,
One goes to strangers for affection
...
Faces are blank
...
None are righteous,
The land is left to evildoers
...
Wrong roams the earth,
And ends not.
Men det var inte bara depp och elände – Egyptierna hade helt klart humor! Här ser vi vad jag gissar är en stor katt som vallar en flock med gäss. 
Vidare till Fotografiska
Efter Medelhavsmuseet begav vi oss genom stan mot Slussen för vårt sista stopp: Fotografiska. Ingen av oss hade varit där innan, så vi tyckte att det var läge att passa på. Som fotointresserad är det kanske lite märkligt, men jag känner mig sällan dragen till fotoutställningar. Men nu blev det av som sagt! Måste dock säga att jag fick lite vatten på min kvarn angående min skepsis mot fotoutställningar, då det som visades just nu inte var något för oss. AI-konst och rumsliga installationer är inte riktigt min grej…
Men det vägdes ändå upp av en riktigt maffig utställning av Martin Parr – bara den var helt klart värd besöket!
I det sista rummet fanns även en utställning av Jocke Berg och Martin Sköld, sångare respektive basist i bandet Kent. Martin hade tagit bilderna och Jocke skrivit musiken som spelades till, och som gammal indiepopare och Kent-fan var det ändå lite mysigt att sitta där och se vad de sysslar med nu för tiden.
Jag tog inte så många bilder och av upphovsrättsliga skäl kan jag ändå inte ladda upp dem här, men kolla in Fotografiskas hemsida om ni vill se mer om utställningarna.Allt som allt två väldigt trevliga turistdagar i Stockholm alltså! Även om jag bott i Stockholm ett antal år och Micke är född och uppvuxen där, så är det ändå ganska skönt att ta på sig turisthatten och strosa runt, besöka gamla favoriter och upptäcka nya pärlor. Men som vi brukar säga – det är trevligt att åka till Stockholm, men det är ännu trevligare att åka därifrån.
Vi avslutar med en klassisk Stockholmsvy från Gamla Stan.
-
Stockholmsturist – Fjärilshuset Haga Ocean
Som jag nämnde i förra inlägget, så ägnades eftermiddagen på vår första turistdag åt Fjärilshuset Haga Ocean. Till skillnad från Naturhistoriska så var detta faktiskt mitt allra första besök på Fjärilshuset, jag kände knappt till att det existerade innan Micke berättade om det.
Och på tal om ocean – just när vi kommit till parkeringen vid Fjärilshuset så öppnade sig himlen och hela 2026 års regnmassor släpptes lös på en och samma gång. Jag har aldrig sett så mycket regn och det var nästan en upplevelse i sig självt att beskåda. Det bildades sjöar och rena hav av regnvatten på bara några minuter…
När skyfallet hade lättat något vågade vi oss iväg med varsitt paraply i näven. På denna bild ser man en av alla sjöar som bildades eftersom vattnet inte hann rinna undan. Och de var djupa, så vi fick hoppa omkring som grodor och ta långa omvägar för att undvika det värsta vadandet… 
…men väl inne på Fjärilshuset kunde vi dock börja titta runt på riktiga grodor, t.ex. denna afrikanska klogroda. En mycket speciell liten filur! 
Och pilgiftsgrodor! Pilgiftsgrodorna här är dock inte giftiga eftersom de inte har tillgång till den föda som gör att de blir giftiga. 
Clownfiskar är alltid lika stiliga att beskåda. 
Fjärilshuset är alltså en form av tropiskt akvarium, med ett urval av arter från olika delar av världen. Här har en dabbagam lagt sig till rätta i en liten stengrotta. 
Här finns även de fantastiskt söta kinesiska dvärgvaktlarna. De ilar omkring lösa i byggnaden så man får se var man sätter fötterna! 
Men inte minst gör Fjärilshuset skäl för sitt namn och det fladdrar omkring vackra tropiska fjärilar överallt. Och de är enorma jämfört med våra svenska fjärilar – denna ugglefjäril har 10-14 cm i vingspann! 
Mängden fjärilar som är igång varierar dock beroende på väder och tid på dygnet, så under vårt besök var det mestadels ugglefjärilar som var i farten. I ”puppskåpet” kan man även få se fjärilarnas metamorfoser. Här sitter nykläckta ugglefjärilar och torkar sina vingar för att sen kunna ge sig iväg på sin första flygtur. 
Vädret till trots en väldigt fin första turistdag i Stockholm alltså. Dag två besökte vi ytterligare två ställen varav det ena, Medelhavsmuseet, är ett av mina favoritmuseer. Mer om det i nästa inlägg!
-
Stockholmsturist – Naturhistoriska riksmuseet
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har vi inte särskilt många aktiviteter planerade denna sommar, vilket jag tycker är ganska skönt. Jag har ändå fullt upp med att förbereda för ängsmarken här hemma och det tar nog med tid, haha!
Men, en liten sväng blev det ändå till Stockholm och Mickes föräldrar. Vi hade bestämt oss för att bara köra lite klassisk turist-style och gå till diverse museer som kändes lämpliga.Det första stoppet blev Naturhistoriska riksmuseet vid Frescati – en riktigt trevlig utflykt, förutom att resten av Sverige också var där just då. Detta museum är dessutom ett ypperligt besöksmål för barnfamiljer, vilket också märktes på ljudnivån… Är man ljudkänslig som jag är så blir det lite av en prövning med sådana här miljöer, men några timmar gick ändå an.
Naturhistoriska är ett klassiskt museum som de allra flesta väl har besökt någon gång i sina dagar. Själv var det nog min tredje eller fjärde gång, men det finns ju alltid något spännande att titta på som man har missat tidigare gånger! 
Till exempel denna söta fågel! 
På tal om fåglar visades faktiskt en temporär utställning med namnet Birds of Brazil. Konstnären Jenevora Searight målade fantastiskt vackra akvareller under tiden hon var bosatt i Brasilien, och ett urval finns nu att beskåda här. 
Ägretthägern var givetvis extra fin att se som motiv eftersom den numera även finns på våra breddgradder! Liksom många museer bedriver även Naturhistoriska forskning i egna miljöer inom flera naturvetenskapliga ämnen. Här finns även Ringmärkningscentralen som samordnar Sveriges ringmärkning. Om ni någon gång hittar en ring från en ringmärkt fågel så är det dit den ska skickas!
Tillbaks till fåglarna! 
Nog för att Naturhistoriska är ett relativt gammalt museum, och förr bedrev man ju forskning med bössan – dvs. man sköt fåglar och andra djur för att kunna studera dem närmare. Sedan stoppades de upp eller placerades i behållare med formaldehyd för att bevaras och visas upp för allmänheten.
Men lite makabert är det ändå att i rum efter rum gå runt och stirra på sedan länge döda djur… även om tanken är god.
Minns ni nattskärran jag skrev om – att jag aldrig sett en, och än mindre tagit en bild av en..? Well, times have changed! 
Sedan jag anlade naturdammen i vår trädgård så har mitt intresse för fjärilar ökat ganska markant eftersom de flockas kring kanterna vid dammen. Har lyckats artbestämma en del av dem, medan andra fortfarande är stora fladdrande frågetecken. 
Sista anhalten för denna gång blev mineralavdelningen. Stenar och mineraler är verkligen fascinerande, men min fackkunskap om dem är i princip obefintlig. 
Man kan i alla fall passa på att försöka minnas periodiska systemet från skoltiden. Har ni koll på det fortfarande? 
En gigantisk ametist fick avsluta besöket denna gång. Efter Naturhistoriska begav vi oss till Bergianska trädgården för en kort lunch och sedan vidare mot nästa stopp – Fjärilshuset. Mer om det i ett nästkommande inlägg!
-
Analog i sinnet
För något år sen införskaffade jag en gammal analog kamera – en Minolta från 70-talet. Jag har ägt många olika kameror genom åren, men just en analog med 35 mm film har jag inte haft sedan ”familjekameran” på 90-talet, och då var det mer av en point-and-shoot om jag minns rätt… Så det var verkligen en fröjd att fota med filmrulle igen och känna sig som en hipster i leksaksbutik.
Den största nackdelen att fota analogt är ju att det går åt en del filmrullar, vilket såklart tär lite på både plånbok och miljö. Film av hyfsad kvalitet kostar ändå ett par hundralappar och sedan ska man framkalla negativ och bilder, vilket också kostar en slant. Hade jag varit tillräckligt taggad på analogt foto hade jag kanske investerat i att sätta upp ett mörkrum i vår källare, men där är jag verkligen inte idag…
Nåja, nedan kommer i alla fall ett litet urval av bilder som är tagna med Minoltan.
Kameran är av modellen SRT 101b, och den blev riktigt populär när det begav sig. Därav är begagnatmarknaden för denna gamla arbetshäst (och många andra) särskilt tacksam. Minolta har släppt ett antal objektiv som passar denna, så för någon månad sedan fyndade jag faktiskt ett 300mm fast objektiv! Hittills har jag bara testkört objektivet från altanen, men jag har en vag idé om att göra en variant på det här inlägget, men med analoga foton. 
Hugo filosoferar… 
…Molle likaså… 
Den stora charmen med analogt foto är enligt mig att man ofta har hunnit glömma vilka bilder man har tagit, så varje framkallad bild blir en liten nostalgitripp i sig själv. 
Nackdelen är att man inte vet till 100% att det faktiskt blev en bild när man tryckte av! Eller ja, bilder blir det väl oftast, men många gånger kan det bli bilder som motsvarar när man råkar trycka på kameraknappen på mobilen i fickan. Och man kan ju inte ta bort dem och göra om utan man får snällt ta med dem i sin samling under kategorin ”hmm hur gick det här till?”.
Nu senast skickade jag dock iväg två filmrullar för framkallning, men det visade sig att den ena var helt blank… den hade alltså inte matats fram alls utan förblivit ihoprullad medan jag glatt ”fotade” på. Tyvärr är det inte så mycket att göra åt i efterhand eftersom man inte ser detta förrän man framkallar negativen.
Nackdelar till trots så är en stor fördel med det analoga är att bilderna är redo att delas med världen direkt efter framkallningen. Dels är såna här bildfiler väldigt små, vilket gör digital korrigering smått meningslös. Har man dessutom exponerat bilden korrekt (och vridit fram filmen!!) så kommer bilden ändå att se fin ut. Möjligen kan man beskära lite, men bilderna jag lagt upp i detta inlägg är 0% redigerade. 
Men det jag gillar allra mest med denna typ av foto är själva känslan i bilderna; det är nostalgiskt och simpelt. Damm, brus, stänkfläckar, flares och andra typiskt störiga element får finnas kvar – de kan till och med förhöja känslan ytterligare. 
Minnen av juni, när aklejorna blommar för fullt. 
Så även ”gammelrosen”! -
Nattskärror vid Viksta stentorg
”Kom och besök en gammal havsstrand mitt i skogen och 75 meter över havet!” står det på Länsstyrelsens hemsida när man söker fram Viksta stentorg.
Detta stentorg med omnejd är ett litet naturreservat här i norra Uppland som man kan besöka om man vill se ett typiskt klapperstensfält. Såna här områden med massor av runda, fina stenar skapades när det fortfarande fanns ett vidsträckt hav på platsen, det vill säga efter senaste istiden.Dock var det inte min geologiska nyfikenhet som tog mig till Viksta stentorg denna sena kväll i mitten av juni – nej, det var fågelnörden som ville ta chansen att lyssna på nattskärrorna som häckar här sedan många år. Nattskärran är en skygg och ganska sällsynt fågel som man ändå kan höra rätt bra (om man vet när och var man ska lyssna), men som man väldigt sällan får syn på. Denna gång var inget undantag för min del, men jag var glad ändå eftersom jag redan från parkeringen kunde höra nattskärrans säregna surrrrrrrrrrrrrrrrrrr. Om ni är nyfikna på lätet kan ni lyssna på det här!
Är det för övrigt inte fascinerande att denna märkliga fågel, som större delen av året befinner sig i tropiska Afrika, har valt att fortsätta komma just till detta lilla område år efter år..?
Jag gick inte hela vägen upp till själva ”torget”, men så här ser det ut i stora drag när man följer stigen upp för åsen. 
Sten, sten och ännu mer sten… Tydligen är lagret av dessa stenar cirka två meter djupt, vilket gör att växtligheten har svårt att etablera sig och platsen förblir öppen även efter många tusen år. 
Dags att säga adjö till Viksta och nattskärrorna för denna gång. På åter-hörande nästa sommar! -
Vintergatan
Här om dagen var det äntligen tillräckligt klart kvällsväder för årets premiärfoto av Vintergatan. Det har varit konstant molnigt och disigt för det mesta den senaste tiden, så man får passa på när tillfälle ges! Dock var det ändå inte optimalt eftersom det var halvmåne, vilket tyvärr sabbar mer än man tror. Just när jag var ute så var den på väg ner och således väldigt stor. Som ett jättelikt glödande öga som stirrar på oss alla, genom eoner av ljus och mörker.
Men jag blev ändå hyfsat nöjd med bilderna, så det kändes värt att sätta sig och redigera dem för att försöka återge den där fängslande känslan som bara Vintergatan kan ge.
Månen sken verkligen starkt, nästan som en liten sol. Även om det störde mitt astrofotande så var den helt magisk att titta på. Man förlorade sig liksom i en annan värld, i full tillit till månen. 
Här skymtar man Andromedagalaxen längst ner i vänstra hörnet! 
Hur fotar man Vintergatan?
Precis som med de flesta färdigheter så krävs det givetvis lite övning i astrofoto innan man börjar få till bilderna på ett bra sätt. Men jag tänkte försöka ge en liten översikt i hur jag gör när jag fotar, utrustning och vad som är bra att tänka på.
Till att börja med – utrustning! Det man behöver för att fota Vintergatan är egentligen fyra saker:
1. Ett kamerahus som är bra på att hantera brus vid höga ISO-tal (alltså gärna fullformat) men moderna halvformatskameror funkar också bra.
2. Ett ljusstarkt objektiv med vidvinkel, gärna minst 24 mm (för fullformat).
3. Ett pålitligt stativ.
4. En fjärrutlösare av något slag, trådlös är att rekommendera för att minimera risken för vibrationer.
Jag har ägt ganska många kameror och objektiv genom åren, men just nu kör jag med följande när jag fotar landskap och astro:
Kamerahus: Sony A7IV
Objektiv: Sony 24-70 mm 2.8 GM
Stativ: Manfrotto Element MII
Fjärrutlösare från Hama
Det var alltså utrustningen. Men nu kommer vi till det som kan vara väldigt trixigt och ibland lite frustrerande när det kommer till astrofoto – nämligen ljusföroreningar, val av plats, väder och månens faser.
Här i Europa har vi ju tyvärr väldigt få platser där det är fullständigt mörkt. En förutsättning för att faktiskt ens kunna se Vintergatan och stjärnor överhuvudtaget är ju att det är något så när mörkt på kvällen/natten, och då behöver man vara där det är lite eller få ljusföroreningar från städer. Jag brukar använda en Light Pollution Map som t.ex. denna. Som ni kanske ser är det rätt få områden som är totalt mörka och som är rimliga att ta sig till… Men! – Man behöver faktiskt inte vara i ett ”svart/grått” område för att fota Vintergatan. Själv åker jag bara ca. 15 minuter med bil nordväst om Uppsala för att kunna se Vintergatan med blotta ögat, och då är jag alltså fortfarande i ett grönt-ljusblått område. Sedan blir det givetvis bättre och klarare bilder ju längre ifrån vit-röd-gula områden som man kan ta sig.
Typ av platsDet finns egentligen bara en parameter att ta hänsyn till när man fotar Vintergatan på norra halvklotet: Det behöver någorlunda vara fri sikt söderut, där Vintergatans kärna ”går upp”. Här uppe i Skandinavien syns den ju bara under höst och vinter eftersom nätterna är för ljusa under resten av året. Men detta kan man kolla mer noggrant beroende på hur sent på kvällen/natten man är ute och var i världen man befinner sig.
För mig har det alltid funkat att vara ute från klockan 21 till senast midnatt (jätteskönt eftersom jag absolut inte är någon nattmänniska, haha). Jag använder appen The Photographer’s Ephimeris för att se mer exakt när/var månen och solen går upp och ner just där jag är. En superbra app för att planera sitt utomhusfotande i allmänhet!
Väder och månfaserSom jag nämnde ovan i detta inlägg så behöver man utöver klart väder även hålla koll på vilken fas månen är i. Det optimala är såklart nymåne +- ett par dagar. Ju närmare halvmåne och fullmåne det är, desto mer kommer natthimlen att ljusas upp. Är det dessutom lite molnigt blir förutsättningarna genast mycket sämre.
Hur gör man rent tekniskt?
Så, nu har vi bra utrustning, bra väder och en bra plats att vara på. Hur ska man då se till att man kommer hem med åtminstone några coola bilder på Vintergatan? Som jag skrev ovan är det en del trial and error som gäller. Eftersom alla kameror inte hanterar ljusinsläpp och brus på exakt samma sätt, så är mitt tips därför att ta några minuter först att bara testa hur just din kamera presterar med olika ISOvärden och slutartider.
Men som regel bör man ha bländaröppningen på maxöppet (på mitt objektiv är det 2.8mm, men har man ett ännu mer ljusstarkt objektiv som t.ex. 1.8 eller 1.4 så är det såklart ännu bättre).
Min kamera är en fullformatare och den klarar därför att hantera ganska höga ISOvärden innan bruset blir störande. Men jag försöker att aldrig gå över ISO 4000 oavsett. Här behöver man också testa vilken slutartid som är lämplig att använda i förhållande till det ISO man ställt in. För mig brukar någonstans mellan 10-15 sekunder vara lagom, men det beror lite på hur mycket annat ljus som kan tänkas komma med i bilden, tex från ett hus eller en bil. Vill man skapa lite effekter, t.ex. ”star trails”, så behöver man använda slutartider på nära en minut eller mer.
Fjärrutlösaren är ett viktigt verktyg – jag använder även kamerans BULB-funktion som också går att ställa in på min fjärrutlösare, vilket betyder att jag själv bestämmer hur länge kameran ska släppa in ljus. Så när jag tryckt ner knappen på fjärrutlösaren första gången räknar jag huvudet det antal sekunder jag vill ha, och sedan trycker jag ner knappen igen för att stänga slutaren. Här får man testa själv vad man gillar bäst, men det viktiga är att inte använda slutarknappen på själva kameran eftersom skakningarna då kommer att sabba bilden, hur försiktig man än är!
Ställa in rätt fokus gör man genom att slå på manuellt fokus på sitt objektiv och fokusera på en stark stjärna eller något annat som du kan se i sökaren, men som är väldigt långt bort, t.ex. en trädtopp eller liknande. När man hittat något att fokusera på vrider man fokusringen till rätt skärpa och låser den i det läget. Det här är lite olika svårt för olika kameror och objektiv och beroende på om man har en spegelreflex eller spegelfri kamera. Testa dig fram även här!
Redigering av astrofoton är en viktig del, men det är ju också väldigt personligt i vad man vill förmedla och förstärka i en bild. Så jag tänkte inte ta med det här, men om ni är intresserade av hur jag gör kanske jag ska lägga upp ett redigeringsinlägg framöver!Sist, men inte minst – se till att njuta av vår mäktiga stjärnhimmel när du är ute. <3
-
Blommor, sångare och ringmärkning
Hej på er!
Jag har visst halkat efter lite i bloggandet denna vecka, men nu är jag på banan igen. Måste givetvis visa lite bilder från den gångna helgens bravader (ni som följer mig på instagram har kanske sett en del redan) i form av lång skogspromenad, cykelutflykt och ringmärkning! Vi börjar med den långa skogspromenaden i Börjetrakten:
De första som gjorde sig både både sedda och hörda var ett gäng korpar! 
De hade helt klart någon form av förmiddagsmöte och jag räknade till inte mindre än åtta stycken i ett och samma träd! Så många korpar har jag aldrig sett tillsammans tidigare. 
Lyckades äntligen fånga den underbart söta gärdsmygen på bild! Blev ingen vidare bild, men man ser den i alla fall! 
Vandringen fortsatte vidare in i skogen och här är en bild på… ehm? Ja…? Någon som vet vad dessa heter?? Blommor och växter är definitivt inte min starka sida och jag har inga större ambitioner att försöka lära mig heller…. 
Den här kan jag i alla fall namnet på! Liljekonvaljerna stod i full blom! 
Gullvivan likaså. 
Äntligen kan man gå i linne ute! (Om man badat i myggmedel först vill säga…) 
Minns ni boken Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe? Tänker alltid på den när jag ser en tordyvel. Kommer dock inte ihåg något från boken, det måste vara minst 20 år sedan jag läste den, haha.. 
Sagoskogen. <3 På söndagen tog jag en sväng ner till Årike-Fyris söder om Uppsala för att spana lite på sjöfåglar. Tog dock inte med kameran… MEN på vägen hem fick jag äntligen se en av kungsfiskarna som häckar längs Fyrisån!! Så kul! Och ja, jag har faktiskt en bild på den som jag tog med mobilen genom tubkikaren, men den är så bedrövligt suddig att jag inte tänker lägga upp den haha! Dessutom satt kungsfiskaren precis bakom ett stort löv just då, så man ser typ bara lite av buken och näbben. ^^
På måndagen/nationaldagen var det dags för ringmärkning vid Oxängens CES-station för ringmärkning. CES står för Constant Effort Sites och innebär att man ringmärker häckande fåglar inom ett begränsat område för att kunna följa och dokumentera deras utveckling i denna miljö.
Oxängen ligger lummigt och vackert invid Örbyhus slott Tierps kommun. Ringmärkning har bedrivits här sedan 2003. 
Ansvarig för ringmärkningen denna gång var Anders Arnell, en riktig veteran i dessa sammanhang! Ringmärkning går i korthet ut på att fånga in fåglar i s.k. slöjnät som sätts upp runt stationen. Sedan tar man de infångade fåglarna till stationen för artbestämning, mätning, vägning och fettkontroll, och såklart fäster man ringen med ett unikt serienummer runt benet på fågeln. Dessa data skickas sedan till Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska riksmuseet, som samlar och diarieför all ringmärkning i Sverige. På denna bild sitter Anders med en nyligen infångad sävsångare. (OBS! Obligatorisk myggdödarklubba nere till höger) ^^ 
Det blev en hel del sångfåglar i näten denna gång! Och rödhakar. Här en trädgårdssångare. 
Den något ovanligare härmsångaren. Namnet kommer av att den (liksom många andra sångare) har gjort det till sin nisch att härma andra fåglars läten. Ju fler läten desto coolare, tycker honorna. –Lyssna här! En späckad långhelg med fågel i fokus alltså! Nu är jag duktigt myggbiten och lite trött efter nattens vandring längs Hågaån för att lyssna efter nattsångare. Fick äntligen höra den berömda sydnäktergalen som kommit tillbaka till Uppsala. Den är egentligen ingen svensk häckfågel, men då och då dyker de upp i Sverige av någon anledning. Totalt har bara runt 100 observationer gjorts av den i Sverige genom åren. Kommer ni förresten ihåg att jag vill komma upp i 100 kryss innan årets slut? Well, done and done! 102 säkra arter är jag upp i nu efter helgens och gårdagens kryss! Såå taggad, allt känns fortfarande spännande, nytt och lite överväldigande. En fågelskådar-smekmånad kanske? 😀