En mytologi som är ganska svårtolkad, men icke desto mindre intressant tycker jag är den gamla nordiska mytologin!
Det är ju trots allt knappt 1000 år sedan asatron och dess traditioner fortfarande var dominerande i större delen av det som då var Sverige. Till viss del lever ju de gamla sagorna och väsendena kvar i vår folktro, om än i lite förändrade skepnader och med andra namn än de fornnordiska.

För oss i Skandinavien är asarna i Valhall mer eller mindre obligatoriska att lära sig om. Men vad kan vi egentligen utröna om mytologin ur de få källor som finns från den här tiden?
Vi har skalder i den Poetiska Eddan som de främsta samtida litterära källorna, även om Eddan innehåller en del skrifter som är skrivna långt efter kristendomen gjort sitt intåg…

Utöver Eddan så har vi även runstenarna där sagorna bokstavligen är ristade i sten! Där är det svårt att misstolka eftersom runskrifter ofta är ganska sakliga och kortfattade.

Detta inlägg ska dock specifikt handla om en gudinna (asynja) som kan sägas vara den mäktigaste av dem alla – Frigg.

Morgonstjärnan Frigg tillbads som en beskyddare av äktenskapet och framställs som Odens maka och mor till deras gemensamma barn. Men framförallt var Frigg kraftfull eftersom hon kunde sia om människornas framtid…

Det som jag tycker är lite synd med den nordiska mytologin är att det nästan inte finns några samtida avbildningar av gudomarna.
Man reste inga stora statyer som grekerna och romarna gjorde. Så hur asarna och asynjorna såg ut vet vi egentligen inte. De bilder vi oftast ser av dem är efterkonstruktioner och inte alltför sällan nationalromantiska tolkningar av en svunnen värld…

Vi vet dock att gudarna hade vissa attribut, till exempel Oden som enögd, och Freja som den vackraste.
Men hur Frigg egentligen kan ha sett ut får vi bara fantisera om tills vidare. Man kan i alla fall tänka sig att hon hade en hel del pondus eftersom självaste Oden valde henne till maka!
Enligt en del tolkningar ska till och med Frigg och Freja ha varit samma gudinna från början. För precis som Artemis i Grekland, så tros Freja från början ha varit en natur- och fruktbarhetsgudinna som dyrkades långt före vendeltiden och den klassiska asatron tog form.

Det är möjligt att hon senare ”utvecklades” till en egen gudinna med ett liknande namn, men hon tillskrevs andra egenskaper och krafter än Frejas.
Frigg sägs ha sin hemvist i Fensalarna, eller ”sumpsalarna” i Gladsheim. Då är det inte kaffesump man menar, utan våtmarker. Och våtmarker och myrar är ju inte sällan förknippade med fruktbarhet, precis som Freja.
Det är också ett vanligt antagande att vår veckodag fredag är hämtat från Friggs och/eller Frejas namn. Personligen kan jag tycka att det verkar lite långsökt, men vad vet jag..? Är det något jag lärt mig inom historieforskning så är det att en tolkning aldrig är slutgiltig!

Until next time!

Här följer en klassisk myt om lönnmord, hat, makt, kärlek, och evighet.

Osiris är underjordens härskare i den fornegyptiska mytologin. Men från början var han en vanlig dödlig människa, med undantag att han kung var i det förhistoriska Egypten.

Myten berättar om hur Osiris bror, Set, var den som slutligen mördade Osiris. Sets egentliga motiv till mordet är okänt, men mycket tyder på svartsjuka och hämndbegär.
Hur som helst hade Set ihjäl den intet ont anande Osiris och utropade sig själv till kung. Men Osiris maka, Isis, sörjde sin man djupt och påbörjade ritualer för att återuppliva Osiris. Men Set upptäckte detta och löste problemet genom att dela broderns kropp i 42 delar och sprida ut dem över hela landet.

Men Isis gav inte upp. Hon tog sin syster Nephtys till hjälp och letade upp alla kroppsdelarna. Med hjälp av skrivkonstens och visdomens gud Thoth, och balsameringsguden Anubis, så lyckades de återställa och återuppliva Osiris. Han blev därmed underjordens gud, och symbolen för balansen mellan liv och död. Han blev den första mumien, och traditionen med att balsamera sina döda tros ha sitt urspung i Osirismyten.

En välkänd scen ur egyptiernas Dödsbok. Längst till höger syns den mumifierade Osiris och bakom honom står Isis och Nephtys. Den falkhövdade Horus visar vägen för den döde (som är klädd i vitt).
Dödsboken var en central ingrediens i förberedelserna för Livet efter detta. Den innehåller besvärjelser och instruktioner för hur den döde ska ta sig igenom alla prövningar för att nå Osiris rike.
(Kanske ska berätta mer om Dödsboken i ett eget inlägg..? Den innehåller mycket spännande symbolik!)

Enligt vissa lyckades Isis bli gravid med Osiris, medan han fortfarande var död och styckad (antagligen hjälpte magi här!). Andra menar att Isis redan var gravid när Osiris blev mördad.
Hur som helst så födde hon en son, falkguden Horus.
Horus var till en början ett svagt barn, men Isis fostrade honom med besvärjelser och sina magiska kunskaper.
När Horus var vuxen hade han blivit stark nog att utmana Set och hämnas sin fars död.

I konflikten förlorar Horus sitt ena öga, som sedan kom att bli en av de viktigaste religiösa symbolerna i det antika Egypten.

Horus, Osiris och Isis. En av de äldsta gudomliga treenigheterna!

Osiris ursprungliga fornegyptiska namn, Wsjr, är omdebatterat, men vanligen översätts det till ”Den Mäktiga” eller ”Kraftfull gud”. Egyptierna hade nästan inga vokaler i sitt hieroglyf-alfabet nämligen, och de flesta namn på faraoner, gudar och platser är antingen grekiska och/eller latinska adaptioner. Men ibland är det rena gissningar när det helt saknas källor.

Det är dock inte troligt att det talade språket helt saknade vokaler, då skulle det ju bli väldigt komplicerat att prata alls…
Men eftersom det var så pass tidskrävande att hugga in hieroglyfer i sten och nedteckna dem på papyrus, så är det troligt att man därför struntade i att skriva ner vokalerna. Alla som skulle/kunde läsa hieroglyferna visste ju ändå hur orden uttalades.
Men det vet inte vi idag, så därför måste vi helt enkelt gissa eller använda uteslutningsmetoder. Så vi får alltså lita på att efterkonstruktionen av namnet Wsjr till Osiris är rimligt. Och det tycker nog i alla fall jag att det är!

Osirismyten var en av de mest centrala av myterna i Egypten, alla egyptier kände till den. Myten beskriver inte bara hur en av de viktigaste gudarna kom till, utan den är också ursprunget till symboler och traditioner som levde kvar i nästan 3000 år…

Annars då……… det är snart färdigskruvat med möbler här, och jag hoppas att ganska snart kunna visa lite bilder från lägenheten! Just nu är det dock för rörigt…
Tills dess hinner jag i alla fall slänga upp nästa del om mytiska gudar – en fornnordisk sådan!

Until next time!

”Leto bore Apollo and Artemis, delighting in arrows,
Both of lovely shape like none of the heavenly gods,
As she joined in love to the Aegis-bearing ruler.”

                                       – Poeten Hesiod, 700-talet f.Kr.

Jakten, vilda djur, oskulden, vildmarken – allt detta symboliserar gudinnan Artemis. Tvillingsyster till solguden Apollon, och dotter till gudarnas konung Zeus. Med pilar och båge är hon på ständig jakt, men hon beskyddar likaså.

Hon sägs vara en av de äldsta och viktigaste av de grekiska gudomarna under antiken. Även romarna tog sig an gudinnan Artemis, liksom de gjorde med många andra grekiska gudar, men de kallade henne för Diana.

Artemis kännetecknas framförallt som en beskyddare av allt det vilda, och hennes symboler är cypress-trädet och rådjuret.
Man vet dock inte varifrån hennes namn kommer, eller vad det betyder. Vissa menar att Artemis dyrkades som en naturgudinna redan innan det antika Grekland existerade. Detta kan också förklara varför hon hade en så stark position bland de många grekiska gudarna.

Många gånger kan nämligen gudar och gudinnor som dyrkats länge helt enkelt omformas och t.ex. byta namn och utseende för att passa mer i tiden och kulturen som den ser ut just då. Men de behåller sitt ursprungliga syfte.
Naturgudar och gudinnor tillhör de äldsta väsen som människan tillbett, och det är möjligt att en för-grekisk naturgudinna behölls och så småningom blev Artemis, och sedan romarnas Diana…

Det mest intressanta med Artemis tycker jag dock är hennes tempel som ska ha legat vid Efesos i dagens Turkiet.
Artemistemplet tros ha stått på en plats där man tillbad naturgudinnan, och templet räknades till ett av den antika världens 7 underverk.

Underverken valdes ut eftersom man ansåg att dessa var människans då främsta prestationer. Det enda som finns kvar idag av de ursprungliga underverken är Cheopspyramiden i Giza, som ju är skapligt massiv. Artemistemplet ansågs dock vara det främsta av underverken, så man kan ju bara fantisera om hur storslaget det måste ha varit!

Artemis med tvillingbrodern Apollon.

Detta avslutar del 1 i mytologi-serien! Dagarna framöver blir det fortsatt flyttstök och möbelbygge, men jag ska självklart försöka klämma in del 2 någon gång också. Denna kommer att handla om en (enligt mig) asball gud från min favoritkultur…

Until next time!

Mytologi! Ett av mina stora intressen som hängt med sedan barnsben. Kanske för att mytologi går hand i hand med historia på många sätt? Eller för att det är nära förknippat med överjordiska fenomen och osynliga makter? Det där vidunderliga och vackert fasansfulla som människor fascinerats och förfärats av i alla tider, i alla kulturer.

För mytologi är ju just det – mytiskt. Och vad är myter egentligen? Det vanligaste svaret är att det är en samling berättelser som skrivits ned och/eller berättats av en kultur under en väldigt lång tid. Dessa förblir relativt oförändrade, men har nästan alltid en religiös grund.
Myterna blir som ett slags gemensamt minne och en tidlös sanning för den kulturen. Så länge det finns någon som tror på myterna så kan de hållas levande, trots att ingen nu levande människa har upplevt något av allt det där storslagna.

För redan under antiken var myternas innehåll uråldrigt. Man ville förklara sådant som stod bortom vårt förstånd. Hur skapades världen och allt däri? Varför finns vi människor? Vad händer när hela världen rasar samman? Och vem eller vilka har den slutgiltiga makten att styra över allt detta?
Frågor som vi idag till viss del kan förklara med hjälp av forskning och teknik, om än inte till 100%. För vi förklarar ju universums existens med hjälp av teorier som verkar rimliga för vår tid. Men vi kan aldrig vara helt säkra.
Antikens folk gjorde precis samma sak – de hade inte de verktyg vi har idag, men de skapade en sanning som de tyckte verkade rimlig. De vände sig till stjärnorna, till haven, och till varandra för att få förklaringar till existensen. Precis som vi gör idag.

För mig som icke-religiös, och troende på naturvetenskapen fullt ut, kan Big Bang-teorin i den meningen vara vår moderna tids skapelsemyt. Ingen vet med säkerhet att det var så det gick till när universum och Jorden bildades, men det verkar rimligt. Så därför väljer jag att tro på det.
Och det är nog just det som är vitsen med myter. De går varken att avfärda eller belägga – de bara är. Öppna för vem som helst att tro på dem, eller låta bli. 
För vissa människor är det jätterimligt att människan är skapad av lera den sjätte dagen. För andra är det rimligt att vi är en utvecklad apa.
Den stora skillnaden är väl att myter är orubbliga för tolkning och förändring, medan teorier faktiskt är till för att testas.

Men när man tänker på ordet mytologi så är kanske inte skapelsefrågor det första som dyker upp.
Mytologin samlar myterna och dess karaktärer, som allt som oftast utgörs av gudar, gudinnor och hjältar av olika slag.

Man kanske istället tänker på den gamla grekiska mytologin med Zeus och Apollon, eller nordiska Ragnarök…
Det var faktiskt också det som var tanken med det här inlägget, och inte alls att det skulle bli så långt och reflekterande… nåja!
Jag har nämligen tänkt lista mina favoriter ur mytologier från olika kulturer (i stil med serierna jag skrev om svenska hjältar och nordiska väsen, och till viss del platser jag vill besöka)

Eftersom jag har ganska nischade nördintressen så blir det liksom skojigare att dyka ner lite djupare i vissa karaktärer! Håller ni med?

Så, imorgon kommer första delen, och denna behandlar en av de stora gudinnorna i antikens Grekland… I’ll see you then!

Until next time!