Foto
-
Åland, blåsigt och kallt.
Idag hade jag tänkte ge mig ut på en sväng med kameran i det fina vädret. Kände mig ganska taggad i morse och packade ner alla saker i ryggsäcken. Men när jag hade ätit lunch och skulle göra mig redo att gå så kände jag bara att ”Nää. Jag vill inte.” Solen sken in genom fönstret och jag visste att om 2-3 timmar är det mörkt, men jag hade ingen lust helt enkelt. Jag ville sitta och sticka och fortsätta lyssna på min ljudbok. Och så blev det!
Jag har precis lyssnat klart på Isabella Löwengrips senaste biografi. Säga vad man vill om henne, men jag tyckte det var intressant att få en inblick i hur hon präglats så starkt av sin barndom, som i förlängningen påverkat hennes psykiska ohälsa.
Har även lyssnat på Wilde’s The Canterville Ghost och nu är jag mitt uppe i Skriet från vildmarken – uppläst av den fantastiske Torsten Wahlund. Han skulle kunna läsa en skattedeklaration och få den att låta spännande…Så, istället för bilder tagna idag tänkte jag visa ett gäng bilder från vår helg på Åland och lillajulmarknaden vi var på. ”Lillajul” är för övrigt en lokal tradition som inträffar i samband med första advent på Åland, så att man kommer i lite extra julstämning liksom!
Detta var faktiskt mitt första besök till Åland, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Möjligen förväntade jag mig att det skulle vara blåsigt och kallt… check på den!
Men Mariehamn var faktiskt en riktigt mysig och smått pittoresk stad och jag kan tänka mig att det även är väldigt fint här på sommaren.
Lärde mig också snabbt att havtorn är Ålands grej. Det är havtorn i allt. Tänk ut en dryck eller ett bakverk och det kommer vara havtorn i den åländska motsvarigheten. 
På lördagen bar det av mot lillajulmarknaden vid Kastelholm, tillsammans med resten av öns befolkning. Här finns en väldigt välbevarad medeltida borg. Tyvärr blev det inte så många bilder från marknaden eftersom det var väldigt blåsigt och kallt… 
Hembygdsgården visade en rekonstruktion av hur en gammaldags jul kan ha sett ut.
En i personalen berättade att om barnen på den här tiden hade riktig tur kunde de få ett eller ett par äpplen i julklapp. Inget mer. Barnen som lyssnade på henne såg minst sagt häpna ut när de fick höra detta.
Fikapaus i Mariehamn! 
Men först ett smärre trauma i form av en skitläskig tomtenisse. Han höll liksom ett vakande djävulsöga på alla som kom in på konditoriet, med handen varsamt placerad på barnstolen. Ingen kan ta barnstolen utan mördarnissens tillåtelse. 
The face of a killer. 
En annan lite spännande kuriositet på konditoriet var dessa tidskrifter från 40-talet… Som historienörd och arkeolog brukar jag inte vara så bekymrad över ”dåtidens” värderingar eftersom man måste se allt i sin egen kontext.
Men det här omslaget skapade ändå lite huvudbry hos mig: Bilden hade titeln ”Äkta svensk pojke”. Jag lägger som sagt ingen större värdering i det, men jag är ändå nyfiken på vad man menade med titeln och bilden? På vilket sätt är han äkta och hur förmedlades det av konstnären? Hur såg en oäkta svensk pojke ut? Hur såg en äkta finsk eller norsk pojke ut?
Många frågor, få svar…
Men djurvänner fanns då, liksom idag! <3 
Och såklart lite hälsoråd åt kvinnorna! 
Den modige (?) Pelle Kvick! 
På vårt hotellrum fanns ytterligare lektyr i form av en fin coffee-table-bok om Åland.
Här stod det exempelvis att en vanlig hälsningsfras mellan ålänningar är: ”Jaha?” och den andre svarar ”Jonä”.
Jonä… Det lilla vi hann se och uppleva av Åland var ändå väldigt positivt måste jag säga. Inklämd mellan två tjurskalliga nationer fick denna lilla ö till slut självstyre. Om än starkt präglad av både finsk och svensk kultur har Åland ändå en särpräglad kulturell förfining. Med en massa havtorn.
Har ni varit på Åland någon gång? (OBS! Ålandskryssning räknas inte)! -
Koppla samman huvudet och kroppen
Vår hjärna, i form av våra tankar, kan vara överallt i hela världen, i vilken tid som helst – framtid, nutid, dåtid.
Men kroppen kan bara vara här och nu. När min terapeut påpekade detta fick jag en riktig tankeställare. Det stämmer ju faktiskt! Vi kan inte höra, känna, se, smaka, lukta saker annat än här och nu. När vi stressar (åtminstone mentalt) så är vi ju överallt utom just i nuet. Personligen har jag en förmåga att ständigt låta tankarna rusa iväg, oftast in i framtiden och oroar mig således över saker som kroppen ändå inte kan hantera förrän de inträffar, precis som Zilia skrev för ett tag sen.
En viktig del i att lära sig hantera stressen är därför att försöka ”ta tillbaka” huvudet och synka det med kroppen, som bara är på en enda plats just nu. Huvudet och kroppen ska vara en enhet. Den ena ska inte dra iväg och lämna den andra i sticket, och det är ett ömsesidigt förhållande. Detta försöker jag jobba med varje dag. Ibland går det bättre, ibland sämre.
Stress för mig blir ofta som ett eskalerande fyrverkeri som är svårt att stoppa när det väl har antänts. Därför låter jag inte tankarna sväva iväg mer än högst till morgondagen just nu. Helst inte ens till morgondagen, men man får ta det i små steg, eller hur..? 🙂Jag var ju lite rädd att det skulle bli svårt att få dagarna att gå nu när jag inte pluggar, men det var en obefogad rädsla. Förvisso är ju dagarna väldigt korta nu, men jag har märkt att en eller två aktiviteter per dag är lagom just nu. Står det t.ex. ”träna” eller ”fota” i min kalender så räknar jag det som två aktiviteter. Men om det dessutom står typ ”handla” utöver dessa hamnar jag nästan genast i ett smått hysteriskt tillstånd, haha. Då drar hjärnan iväg som Usain Bolt och jag måste genast sätta mig och tvinga den tillbaka till nuet.
Hur som helst, här kommer några ögonblick från veckan som gått!
Om knappt tre veckor fyller älskade Sally hela 13 år! Men det hindrar henne inte från att vilja leka och bråka som en riktig kattunge! Hon har definitivt blivit mer busig ju äldre hon blivit. 
En vacker orkidé som svärmor gav oss. Jag är totalt grön (pun intended) när det kommer till växter och blommor, men har alltid tyckt att just orkidéer är så vackra! Men skötseln av denna och alla andra växter vi har utförs av mannen i huset. 
Handarbete! Jag har återupptagit stickandet så smått och började med ett par Lovikkavantar. Just Lovikkavantar har jag stickat ett antal par genom åren, så nu funderar jag på vad nästa projekt skulle kunna bli. Är ni några som stickar där ute kanske? 
Det är ändå väldigt avkopplande att sitta och pyssla med händerna och det hindrar mig dessutom från att bita på fingrarna! Mina fingrar har varit smått förstörda det senaste halvåret, men de börjar läka nu när jag håller fingrarna i styr så att säga...
Lovikkavantar är för övrigt rätt tacksamma att sticka eftersom det går ganska snabbt att bli klar och jag hinner därför inte tröttna på att sitta med dem.
Varning för alkoholromantik! Nejdå. Men jag fick en superfin vinprovningslåda i present här om veckan. Eftersom Micke inte dricker (och jag vill sällan dricka ensam) så har vi nästan aldrig någon alkohol hemma. Men nu jävlar! Dock vill jag typ inte ens öppna dem eftersom både lådan och flaskorna är så himla fina. Nåja, vin blir ju inte gammalt så snabbt…^^ 
Det har varit flera otroligt fina soluppgångar senaste tiden. Här om dagen var det så starkt att hela vårt kök lystes upp på morgonen i en mjukt orange ton. Underbart! Idag står det ”träna” och ”julpynta” i kalendern – alldeles lagom med andra ord! Vi fyndade faktiskt en hel del fina porslinstomtar på second hand i helgen, måste visa dem sen. Imorgon kväll bär det som sagt av till Åland och julmarknad, så det blir kanske några fynd där med. Gillar ni julmarknader? Någon favorit? 😀
Önskar er alla en fin första adventshelg! <3
-
Tillbaka till Färnebofjärden
Igår var jag iväg på en efterlängtad utflykt till nationalparken Färnebofjärden och Gysinge. Jag skrev tenta i fredags och hade slutdeadline för GIS-kursen, så jag kände för att belöna mig själv med en (liten) resa, med bara kameran och spritköket som sällskap!
Jag var ju här i slutet av sommaren för några år sedan och jag har längtat efter att åka dit igen. Varför jag inte åkt tidigare vet jag inte, det är ju bara en timme bort liksom..? Men man blir väl lite hemmablind.
Hade ingen direkt plan, mer än en dagsvandring typ, så jag gav mig av tidigt på morgonen.
Jag kom fram till Färnebofjärden strax före soluppgången. Ville hitta en fin plats att drick mitt morgonté på och njuta av vyerna. 
Och vilken soluppgång sen!
Helt magiskt.
Strax efter att solen gått upp fortsatte jag min färd mot betesmarkerna. Det är nästan lite sankmark där och i och med det låg en fin dimma över marken. Dock ville jag inte gå alltför långt ut, men då kom mitt teleobjektiv väl till pass! 
Så vackert när solen lyser in mellan träden. 
Lite sleten, men på solskenshumör!
Här stannade jag till en stund och njöt av solljuset och drack lite kaffe. Jag är ingen kaffedrickare egentligen, men jag har upptäckt den turkiska/arabiska varianten av kaffe – man häller kokande vatten direkt över superfinmalet kaffe som är kryddat med kardemumma. Sedan dricker man det utan att filtrera, så sumpen ligger kvar i botten. Det blir väldigt starkt, vilket jag gillar, men det smakar inte alls som vanligt blaskbryggkaffe!
Min lilla camp. <3 
Hypead på hike! 
Vidare mot Gysinge!
Tyvärr blev inte solen så långvarig och molnen drog in över förmiddagen.
Men först diverse stopp för att fota träd. Jag har fått en knäpp på att fota träd, haha!
Gillar utmaningen med det eftersom kompositionerna gärna blir röriga, så man måste verkligen tänka till!
Framme vid Gysinge!
Det var dock betydligt mer vatten i älven än sist jag var här. Då kunde jag vada ut och sätta mig på en sten. Det kunde jag inte nu…
Vallonbruket står dock kvar! 
Här startades ett smedjebruk i slutet av 1600-talet. Idag finns som synes bara lite ruiner kvar, men man kan ta sig en tupplur eller en matbit på herrgården om man vill! 
Mera träd! 
Det är fascinerande när mångfalden blir så påtaglig i skogen – mitt bland de mörka granarna dyker plötsligt denna lönn (?) upp och lyser upp området! 
Detta ser nästan lite förtrollat ut? 
And then we struck gold!
Ja nu vet ni. Det finns kantareller här.
Kan dock inte ge exakta koordinater.
Under tidig eftermiddag började jag leta upp en plats att fixa sen lunch/tidig middag på.
Det blev lite vegansk chili sin carne. Över förväntan faktiskt, men så är typ allt gott när man är ute så här och dessutom hungrig som en dåre... 
Efter maten påbörjade jag så sakta vandringen tillbaka till Färnebofjärden. 
Men inte utan att fota lite träd! Detta träd hade nästan blivit helt förkolnat. Gissar att blixten slagit ner i det någon gång? 
Hejdå trollskogen. Until next time! Det blev en ordentlig utflykt alltså, precis som jag önskade.
Utöver lite ömmande nyckelben klarade jag mig fint från post-hiking stelhet också. Min benträning på gymmet verkar göra sitt jobb!Denna helg är det väl förresten Halloween? Jag får aldrig riktigt ordning på när den högtiden är, men jag har sett en massa utklädda människor idag och igår – en del riktigt snygga utklädnader till och med!
På tal om det ska jag förresten knåpa ihop ett inlägg med mina favorit-skräcktips till Allhelgonahelgen. Det har ju blivit en del genom åren, men några favoriter har jag definitivt.Ta hand om er! <3
-
Stenkappan
Hej vänner!
Hoppas att allt är fint med er så här i höstrusket. Eller ja, idag var det ju faktiskt en utomordentligt fin dag, till skillnad från tidigare i veckan…
För egen del passade jag på att sticka ut en sväng för att fota min mantel som jag nämnde i förra inlägget. Måste ändå säga att jag blev riktigt nöjd med tanke på att det var första gången jag gjorde en sådan och jag har redan planer på att göra en likadan, fast i en annan färg.
Som utlovat kommer här lite bilder på objektet i fråga:
Tyckte verkligen att manteln smälte in bra i skogsmiljön. Den reflekterar ljuset på ett väldigt fint sätt som jag inte såg inomhus. Ser nästan ut som den är gjord i sten..?
Det passade dessutom väldigt bra ihop med den lite mystiska/moody känslan jag ville skapa.
Två Stenkappor dividerar… 
Kan inte mantel bli modernt snart?! Jag älskar verkligen den här typen av plagg. Luvan är såklart ett stort plus också – Man får känna sig lite som en sagofigur... 
Eller möjligtvis jungfru Maria..? ^^ 
Sen blev det dags att fara hemåt igen, det blir ju mörkt fortare än man hinner säga ”slängkappa”. 
Det var det från fröken mantel. Nu ska jag moffa i mig ett gäng skorpor och titta på Family guy. Har för övrigt kommit på ett supergott pålägg att ha på skorporna – keso blandat med örtsalt och tacosalsa, såå gott! Gillar ni skorpor?
Hoppas att ni alla har en förträfflig helg. Kram! -
Den skiftande tiden
Hej vänner!
Hur har ni det bland höstvindarna? Själv har jag njutit till fullo av den friska luften idag. Det har nämligen varit fullt upp på pluggfronten den senaste veckan, så jag längtade verkligen ut lite extra! Jag vill förresten passa på att tacka för allt stöd och pepp på förra inlägget, det uppskattas verkligen och det fick mig att känna att allt inte behöver vara kört, bara för att det känns så i stunden… Så tack! <3
Den här veckan har jag gjort en del framsteg på det personliga planet. Har börjat med meditation igen vilket redan har börjat ge resultat. Känner mig inte alls så spänd som jag gjorde innan, och jag tänker liksom aktivt på att ta det lite piano och försöka se fördelar i saker snarare än nackdelar.
Jag har även :
– Lärt mig hur man spänner åt en handbroms på cykeln (eftersom jag är en snål student numera så envisas jag med att försöka fixa allting själv istället för att lämna in).
– Insett (för 102984e gången) att väderprognoser inte är att lita på.
– Inte lärt mig att jag jämt blir för varm när jag ska ut någonstans och således inte behöver ha så mycket kläder på mig. Jag vet inte vad det beror på! Jag fryser i princip aldrig, även med lite kläder, men ändå klär jag på mig redo för polarexpedition… Det slutar alltid med att jag sitter på cykeln eller i bilen och muttrar och svär medan jag klär av mig i farten. Behöver kanske en meditation för lagom klädsel..?Anyway! Här kommer en höstbildbomb från dagens utflykt.
Utflykten gick till en annan del av naturreservatet Morga. 
Tepaus! 
Ja väderprognosen sa inget om solsken, men titta här! 
”Man kanske skulle ta sig ett dopp?” tänkte jag inte här. 
Varning för jättestor tjur! Han brydde sig dock inte nämnvärt om mig… Lite Ferdinand-känsla typ. 
”Här ligger jag på en före detta sjöbotten” tänkte jag faktiskt här. 
För övrigt var utsikten inte dålig från den enorma stenbumlingen.
Ungefär här insåg jag också att mina älskade kängor som jag köpte i Argentina för 10 år sedan börjar sjunga på sista versen. Sulan är snart helt blank, vilket inte är så praktiskt när man dumdristigt ska klättra bland hala stenar…
När jag började strutta hemåt kom faktiskt solen fram på allvar. 
Höstfärger i solen och tistlar som glänser. Svårslaget! 
Som hämtat från Fylke! Önskar er alla en fortsatt fin vecka!
-
Funderingar vid sjön
Hej på er!
Söndag idag igen, fasen vad veckorna flyger fram… Nåja tiden är ju relativ, så det är väl alltid en tröst.
Igår for jag iväg en sväng till Morga naturreservat nere vid sjön Ekoln. I Uppsala känns det lite som att man är omgärdad av både mindre och större naturreservat och dessutom en nationalpark (Färnebofjärden) knappt en timme bort. Lyxigt värre ändå!
Morga, eller Kungshamn-Morga som det egentligen heter är i alla fall en ganska varierad kultur- och naturmiljö som delvis ligger intill Ekoln (som för övrigt egentligen bara är en gren av norra Mälaren). I reservatet finns förutom vacker blandskog med mäktiga ekar även bevarade torparmiljöer och herrgårdsmiljöer. Och det är stort! Det skulle behövas åtminstone ett par dagar om man vill ta sig igenom allt och se allt ordentligt.
Här finns även en vikingatida fornborg! 
Fornborgen är dock idag mestadels ett stenröse…
När jag är på historiska platser och då framförallt vid ruiner brukar jag försöka tänka tillbaka på hur landskapet såg ut ungefär då byggnaderna kom till. Det går såklart inte att få till det till 100%, men i detta fall med fornborgen kan man ju till exempel tänka sig att vattennivån i Mälaren stod mycket högre under järnåldern när borgen byggdes. Den ligger på en relativt hög kulle, så man kan ju anta att det var en väldigt strategisk plats med bra utsikt över sjöfarten i området.
Den här utsikten till exempel! Eller ja, öarna och mycket av landet var nog under vatten… but you get the idea! 
Jag har känt mig lite nere den här veckan. Dels fysiskt eftersom jag varit lite förkyld, men jag är en grubblare och när grubblandet väl tar fart är det svårt att stoppa…
I veckan fick vi nämligen besked om att det inte blir någon utgrävning i Egypten i vår. Tanken var att det skulle ingå som en del under sista terminen av vår masterutbildning, men eftersom Egypten säger nej till fler och fler internationella forskare nuförtiden, så rök den möjligheten. Det var i princip min enda chans att få åka dit och skaffa mig praktisk erfarenhet inom ramen för utbildningen och nu blir det alltså inte av…
Jag försöker ändå se något ”positivt” i det, eftersom jag nu får nästan ett halvår på mig i vår till att skriva på masterexamen istället. Men jag är såklart sjukt besviken också. Och det i sin tur gör att jag blir allmänt omotiverad kring framtiden: Jag kanske inte blir egyptolog… eller egyptolog kan jag väl kalla mig redan nu om jag vill, men att kunna jobba som det känns mer och mer avlägset. Vill jag ens jobba som egyptolog? Ja det är klart, det har jag velat i 20 år. Jag vill definitivt söka en doktorandtjänst när det blir aktuellt, för om jag blir antagen får jag åtminstone 4-5 år till för att syssla med det som jag älskar. Dessutom – att försöka bli egyptolog som odisputerad är i princip en omöjlighet, om man inte lyckats skaffa sig extremt mycket erfarenhet och kunskap på annat håll. Vilket i princip är en omöjlighet om man inte är disputerad… Men ja, den lilla dörrspringan står ju fortfarande öppen, även om framtiden känns rätt oviss just nu.
”Vad ska det bli av mig?” tänker jag. ”Ska jag börja om igen?” Neeej. No way! Okej, dels har jag inte råd med det eftersom mitt CSN är slut. Att hanka sig fram på stipendier är förvisso en möjlighet, men knappast något man kan räkna med och den ovissheten vill jag inte utsätta mig och Micke för under flera år. Självklart måste man vara villig att riskera en del om man ska uppnå det man vill, men en del av mig håller samtidigt fast vid plan B-tänket…
Men framförallt vill jag inte känna att jag ger upp. Här kan man ju klistra in en hel drös med klyschor och plattityder om att ”fortsätta kämpa” och ”vill man så går det” och blablabla, men för mig är det ganska simpelt: Jag tänker uttömma alla möjligheter som finns och göra mitt bästa för att uppnå det jag vill. Går det inte sen i slutändan så har jag i alla fall försökt.
För mig är det nog kärnan i allt. Inte rädslan för att misslyckas, utan rädslan för att känna att jag gav upp utan att försöka med alla tillgängliga medel.
End of rant.Tillbaks till Morga!
Försöker fånga hur jag försöker fånga Ekolns kvällslugn. 
Looks like there’s a criminal on the loose… 
Min trogna följeslagare som nu börjar sjunga på sista versen. Denna termos har följt med på otaliga utflykter, till jobb och tentor, blivit tappad och glömd. Den förtjänar att vila lite nu. 
Sen kom skymningen och det blev dags att dra sig tillbaka hemåt. 
Nu känns det i alla fall att hösten är på ingång på riktigt denna gång. Har den kanske rent av hunnit komma till er?
Önskar er alla en fin vecka!
-
Siktar mot stjärnorna
September är här – den absolut bästa månaden (åtminstone i Sverige) för astrofoto! Detta eftersom det fortfarande är någorlunda varmt ute på nätterna så att man slipper förfrysa sig, samt att sommarens ljusa nätter är ett minne blott. Det betyder att man faktiskt kan börja se enormt mycket fler stjärnor med blotta ögat om man befinner sig en bit ifrån närmsta större ort. Dessutom står Vintergatan fortfarande relativt högt på himlavalvet hos oss den här tiden på året. Den börjar dock krypa ner mot horisonten mer och mer nu och i december är den knappt synlig längre.
Bästa tiden för att se Vintergatan riktigt bra är egentligen under april-juli, men det är ju också då våra nätter är som ljusast på norra halvklotet… nåja, man kan inte få allt!Hur som helst tog jag med mig Micke som moraliskt stöd i onsdags och for iväg till Jumkil socken strax utanför Uppsala, för att fånga vår ståtliga galax på bild. Det blev ändå ganska lyckat måste jag säga! Den stora bonusen är ju att man får stå där och bara förundras över hur jäkla stort allting är…
Det är lustigt hur man kan uppleva det här med universum och Jordens obetydlighet så himla olika. Micke tycker att det är jobbigt att tänka på hur mycket okänt det finns där ute, medan jag tycker att det är… en lättnad? Det är svårt att förklara, men det känns liksom skönt att alla problem och tveksamheter egentligen saknar betydelse. Det låter konstigt kanske att tänka så, men den känslan infinner sig varje gång jag blickar upp mot stjärnhimlen. Det är där ute alla viktiga saker händer.
Sen är det klart att jag inte går runt och tänker så till vardags, då skulle man ju bli en helt odräglig människa, haha!
Brukar ni känna så när ni blickar upp mot stjärnhimlen? Eller känner ni mer obehag? Eller något annat?
Tyvärr har vi inga spektakulära bergsmassiv här i Uppsalatrakten, som annars hade varit mäktigt att få med i förgrunden… men dessa små stugor i Jumkil och en förbipasserande bil duger också fint!
Ibland tror man förresten att man fångar stjärnfall på bild, när det i själva verket rör sig om satelliter som bestämt sig för komma in och att sabba bilden. Fångar man ett stjärnfall så ser dessa istället ofta lite mer utdragna och ojämna ut…
…som till exempel här! Jag är i alla fall 98% säker på att det rör sig om två små stjärnfall på denna bild och inte satelliter. 
Gateway to the universe. 
Gjorde även ett tappert försök att zooma in Andromedagalaxen med mitt telezoom, men eftersom jag inte har någon star tracker så fotade jag lite på måfå rakt ut från Cassiopeia, där jag i alla fall vet att galaxen ligger.
Ser ni den – den lite blurriga stjärnhopen lite nedanför och till vänster om mitten?
Oh there she is!
Är det förresten inte helt galet att vi i princip kan se till en annan galax mer eller mindre med blotta ögat?!Jumkil socken där vi var och fotade ligger för övrigt ett område som varit bebott åtminstone sedan bronsåldern. Det är lite kul (såklart för en arkeolog, duh!) att Uppsala med omnejd har så extremt mycket fornlämningar, vissa mer omskrivna än andra såklart. Men att det har pågått aktivitet kontinuerligt under så lång tid, ibland på nästan exakt samma lilla yta – då känns livet på Jorden plötsligt relevant igen.
Önskar er alla en härlig söndag och kommande vecka!
-
Gamla kartor och nya planer
Måndag är det visst idag!
Jag ska erkänna att som student har jag inte jättebra koll på veckodagarna, utöver de 1-2 gånger i veckan jag måste vara på campus för föreläsning eller seminarium. Helger och veckodagar smälter liksom ihop lite eftersom jag alltid kan plugga, eller låta bli att plugga, och vilken dag det är spelar egentligen inte så stor roll… Ganska skönt egentligen, men smått förvirrande ibland när någon utbrister ”Äntligen helg!!”, och jag tänker ”Va? Ja just det, det är fredag idag...”I alla fall, mina kurser i GIS och egyptisk arkitektur fortskrider och jag måste säga att hittills är GIS-kursen riktigt intressant, även om jag egentligen inte är särskilt lagd åt datoriserad arkeologi. För er som kanske inte vet så kan jag bara berätta kort att GIS (Geographic Information System) är en mjukvara som exempelvis arkeologer använder sig av i hög utsträckning. Man kan bland annat bearbeta och sammanställa geografiska data och t.ex. titta på förändringar över tid.
Kursen hålls av Daniel Löwenborg som också är en av hjärnorna bakom Visir-Uplandia och flera andra appar som återskapar olika historiska miljöer i VR-format. Det är riktigt ballt och rekommenderas att testa om ni någon gång besöker dessa platser! Läs mer om dem HÄR.
Detta har jag alltså suttit och förundrats över den senaste veckan. Bilderna ovan visar kartor över Bälinge socken här i Uppsala – den första från år 1770 och den andra från Google maps idag…
Det är inte alltid helt lätt att hitta referenspunkter på så här gamla kartor, men ett tips är att utgå från någon större väg, (som den jag markerat i svart) då vägar inte tenderar att skifta lika snabbt som landskapet i övrigt.
Att ha tillgång till allt sånt här helt fritt via Lantmäteriet känns ändå väldigt lyxigt. Tänk vad många spännande upptäckter man kan göra med relativt lite ansträngning!
Jag har även passat på att njuta av kvällsljuset vid Fiby urskog förra veckan. Underbart!
Såg dock att värmen mer eller mindre kommer tillbaka under veckan. Jag som redan börjat leta efter vinterkläder på Sellpy… jaja.
På tal om kartor håller jag förresten på att så smått planera en lite längre fotoutflykt senare i höst. Under GIS-kursen ska vi göra ett valfritt projekt och jag har ett par idéer som jag tror skulle fungera och som jag dessutom kan kombinera med fotoresan. Det blir alltså lite plugg+foto i ett så jag kan kombinera nytta med nöje. Men mer om det senare!
Önskar er alla en fin vecka i höstvärmen! <3
-
Markperspektiv och irrationella rädslor
Jag hade egentligen tänkt spara det här blogginlägget till helgen, men jag kunde helt enkelt inte hålla mig. Igår for jag och pappa ut en vända i skogen för att leta kantareller, och givetvis passade jag på att ta med kameran och mitt nya objektiv. Det är egentligen ett macroobjektiv, och jag fotar ju inte speciellt mycket sådant. Men efter att ha läst på lite om just det här objektivet så tänkte jag att det skulle nog funka till lite allt möjligt, så det känns lovande.
Och ja, efter att ha sett och hört om de kopiösa mängder svamp folk hittat senaste tiden, så kändes det såklart extra motiverat att ge sig ut och leta.
Svampar gör sig otroligt bra på bild. De är lite som små byar med hemliga invånare, och äter man dem kan man råka ut för alla möjliga (sägs det!) spännande äventyr! Inte konstigt att de inspirerat författare och naturfolk i århundraden…
Känns för övrigt som att det går minst 30 flugsvampar på varje kantarell i skogen. De dyker upp överallt med sina ilsket glödande hattar.
Vacker, men dödlig. 
Hade såklart en vision om att fota en svampkorg som fullständigt väller över av 109 kilo kantareller. Icke sa Nicke!
Men det blev åtminstone… två kilo?Och inga fästingar i sikte!
Jag vet inte om jag berättat det tidigare, men jag har en fobi för insekter som jag skäms lite över…
Hur mycket jag än älskar sommaren och ljusets tid, så finns det en sak som jag fullkomligt avskyr med sommaren – alla förbannade insekter! Som med många andra fobier är det ju svårt att sätta fingret på exakt vad det är som är läskigt. I mitt fall med insekterna tror jag det är en kombination av hur de rör sig och låter, och eftersom många av dem kan flyga så bidrar det ytterligare till en obefogad skräck i att de siktar mot just mig – som om de känner av att jag är rädd. De enda insekterna jag egentligen inte är rädd för är små myror och fjärilar (dock räknar jag inte nattfjärilar till fjärilar, de är obehagliga som attan!).
Ibland vaknar jag på kvällar/nätter när jag precis är i något halvvaket tillstånd, eftersom jag är helt övertygad om att det finns en stor insekt (eller massor av små) någonstans i sängen. Det är som något slags klardrömmande som är så verkligt att jag många gånger gått upp, tänt lampan och rotat runt i sängen för att hitta de där jäkla insekterna. Konstigt? Jag vet inte. Antagligen finns det väl något djupt rotat biologiskt som gör att många av oss är rädd för sådant som potentiellt är farligt, typ ormar som kan ge dödliga bett, höjder som vi kan falla till vår död från, mörker som gömmer potentiella faror eftersom vi ser dåligt i mörkret. Räknas insekter hit? Vissa insekter kan ju ändå ge dödliga bett, så lite befogad kanske rädslan ändå är… dock hör jag nog till en extrem på det spektrumet.
Har ni några ovanliga eller vanliga fobier? Triskaidekafobi kanske? (Ja, det har tydligen ett namn…) -
En stilla måndagkväll
Mitt nya objektiv kom i tisdags! Resterande vecka har dock bjudit på regn och rusk, så det har inte blivit av att dra iväg och testa det i fält ännu… men det kommer!
I måndags var det i alla fall en fin kväll, så jag passade på att åka ut en sväng till Hammarskog och njuta av det absolut sista av sommarljuset, innan mörkret tar sitt fasta grepp.
Tog en tur ner till kalvarna, men först behövde mamma-ko säga ”STOPP” och kontrollera om jag var tillräckligt hipp för att hänga med dem… 
…och det var jag visst. Kalvarna ställde upp sig på en prydlig rad för att bli fotade.
Jag förundras alltid över hur nyfikna dessa djur är. Man behöver liksom inte göra något eller säga något, de kommer nästan alltid fram ändå för att se vad som står på. Gulligt värre!
En stund av total stillhet innan solen säger godnatt. <3 
Det var kanske lika bra att solen gick ned, för ungefär samtidigt började jag få ganska ont i överarmen eftersom jag tagit min andra vaccinspruta för covid tidigare på dagen. Fick dock inte lika ont som av första sprutan – den var rena tortyren så fort minsta fjäder snuddade vid armen! Däremot blev jag rejält febrig och hängig under tisdagen och är fortfarande lite trött, men det går förhoppningsvis över snart. Det känns bra att ha det överstökat i alla fall…
Har ni fått era sprutor än och fick ni några känningar efteråt?Nu är det dags att damma av anteckningsblocken och pennorna och blicka framåt mot kurserna i GIS och egyptisk arkitektur som börjar på tisdag!
Har ni några roliga planer för kommande vecka? Kanske rentav en nystart av något slag?Kram på er!