Nu har vi kommit en bra bit i serien om svenska hjältar och legender! I följande avsnitt kommer vi att stanna till i ett av de mest händelserika och turbulenta århundradena i världshistorien; 1700-talet.
Det är egentligen nu som den moderna världen sakta börjar ta form. Vi har flertalet krig ute i Europa och världen. Stormakten Sverige förfaller i och med att Karl XII besegras av ryssarna vid Poltava.
Slaveri och kolonisering pågår för fullt, världskartorna ritas om, sjöfarten och handeln blomstrar, Förenta Staterna deklarerar sig självständiga från Storbritannien och USA grundas.
Ångmaskinen tas i bruk och i och med det börjar industrier och nya transportmedel växa fram.
Vetenskapen, konsten och kulturen står i sin fulla glans: Namn som Roussau, Voltaire, Immanuel Kant, Mozart, Bellman, Vivaldi, och många fler skapar odödliga verk och filosofier. De nya tankesätten mynnar ut i franska revolutionen.
Kampen för jämlikhet och frihet tar sig även nya former, och feminismen börjar sin långa kamp med Mary Wollstonecraft i spetsen…

Konstpaus.

Men mitt i all detta nya, detta omvälvande och kaos, fanns det en man som ägnade sitt liv åt att skapa ordning…
Botanikens fader. Carl von Linné.

Precis som med avsnittet om Gustav II Adolf så kommer jag inte kunna göra Linnés livsverk rättvisa här, även om jag sitter och skriver hela natten! Det han bidrog (och fortfarande bidrar) med till vetenskapen är alldeles för omfattande och invecklat…

Prästsonen Carl föddes 1707 i Småland. Han upptäckte i tidig ålder naturens mystik och det var framförallt växternas värld som fångade hans intresse.
Han imponerade på lärarna med sina kunskaper, och istället för att bli präst som sin far, så tog Linné en annan väg. Så kunnig som han var så fick kunskaperna inte gå till spillo, utan han flyttade till Uppsala år 1728 där han blev professor vid universitetet, och så småningom rektor.
Linné fortsatte under resten av sitt liv arbetet med att botanisera och sortera växter, men även djur, människor och mineraler. Han reste land och rike för att upptäcka nya arter att studera.
Men det är framförallt systemet han använde för att hålla ordning på dessa objekt som han är känd för. I Systema Naturae kan man se tabeller och indelningar som påminner om en modern Excel-fil!
Linné gifte sig med dalkullan Sara Moraea 1739 och de fick 7 barn tillsammans.
Carl von Linné avled 1778, 70 år gammal i Uppsala. Han är begravd i en relativt anonym grav i Uppsala domkyrka…

Jag förstår att man måste byta ut våra valörer med jämna mellanrum. Men om det är någon svensk som någonsin förtjänat att permanent pryda en sedel så är det denna man, Carl von Linné!

I nästa del kommer jag att avslöja vem min favoritkung är, och beskriva hans liv på och utanför scenen!

Until next time!

Finns det någonting bättre att starta veckan med än ett blogginlägg som handlar om stormaktstidens Sverige? Det kanske det gör, men det är nog väldigt få saker!
Nu snackar vi dessutom om en gigant bland giganterna, en riddare av rang – Lejonet från Norden, Gustav II Adolf.

Det finns fantastiskt mycket att säga om honom, både som kung och som historisk symbol, men för att detta inte ska bli alltför långdraget, så ska jag försöka att hålla mig till det väsentliga!

Gustav II Adolf föddes som prins i Stockholm år 1594. Han tog över tronen som sextonåring efter sin far Karl IX. Under denna tid låg Sverige i krig med flera länder och det såg ganska mörkt ut på erövringsfronten. Men Gustav lyckades hålla stånd mot Ryssland och även sluta fred med Danmark. Hans mål var att via Polen ta sig vidare in i Tyskland och det dåvarande Preussiska riket (Europakartan på den här tiden såg ju inte riktigt ut som den gör idag).
Detta fälttåg övergick till att bli en del av det som idag är mer känt som Trettioåriga kriget.
Självklart gjordes parallellt med kriget olika försök till fredsförhandlingar, men utan vidare framgång. Detta medförde att riksdagen (många gånger i hemlighet och oklarhet) godkände motaktioner från Sveriges sida och fältherren, kung Gustav ”Lejonet från Norden” skulle göra allt i sin makt för att förhindra den tyske kejsaren från att närma sig Sveriges gränser…
Sagt och gjort!
År 1630 landsteg Gustav II Adolf tillsammans med den svenska flottan och armén i norra Tyskland.
Gustav är världsberömd för att ha reformerat krigskonsten, och det är mycket tack vare detta som han vann så stora framgångar på slagfältet. Bland annat såg han till att soldaterna hade en värdig tillvaro och det sägs att han var väldigt mån om deras välbefinnande, vilket stärkte dem och skapade sammanhållning. Ett och annat modernt vapen och stark försvarsutrustning skadade ju såklart inte heller!
Tyvärr gick det inte hela vägen, eftersom kungen blev skjuten av fienden i slaget vid Lützen. Enligt den välkända storyn red han vilse i dimman (här finns dock många versioner av vad som egentligen hände) och han sköts till döds den 6 november 1632.
För att hedra kungens minne äter vi just en liten trevlig Gustav Adolfbakelse den 6 november varje år!

Det sägs även att drottning Maria Eleonora blev utom sig av sorg när hon fick budet om sin makes död. Hon tog hjärtat som skurits ur kungens kropp och behöll det hos sig. Hon försökte även att skjuta upp hans begravning eftersom hon ville ta livet av sig och begravas tillsammans med honom.

Kungens häst Streiff togs även den om hand och finns idag att beskåda på Livrustkammaren tillsammans med en hel del andra trevliga föremål!

Detta var alltså ett litet smakprov på det Lejonet från Norden hann åstadkomma under sin livstid! Han lade grunden för stormaktstiden, revolutionerade och moderniserade kriget, grundade domstolar och kollegier, och mycket annat!
Även om hans regering präglades av mycket våldsamheter och död, så råder ingen tvekan om att han är en av de mest betydelsefulla personer som funnits i Sverige genom historien, i alla kategorier.

I nästa del är vi framme vid vetenskapens och upptäckternas gyllene era: 1700-talet!
Även om stormakten så smått börjar att förfalla, så visar Sverige vägen inom många andra områden. Namn som Anders Celsius, Carl von Linné och Alexander Roslin gör sig internationellt berömda och deras livsverk lever kvar än idag…

Until next time!

Storkungens älsklingsson.

Vi har nu gått igenom fyra delar av denna lilla följetong. Med början i en av 1100-talets mytomspunna gestalter är vi nu framme vid 1500-talets krigiska era och Vasaättens högform!

Denna del fem kommer att handla om Gustav Vasas favoritbarn, Johan III. Anledningen till att jag inte bara gör det enkelt för mig och skriver om Gustav Vasa himself är för att jag antar att de flesta redan känner till honom relativt väl. Det finns självklart mycket att säga om Vasa, men han tillhör helt enkelt inte favoritpersonerna för mig. (Min absoluta svenska favoritkung i levde och dog under 1700-talet och jag kommer självklart att beskriva honom i en kommande del! Guldstjärna till den som kan gissa vem jag tänker på under tiden…)

Men. Därmed inte sagt att Johan III inte var en betydelsefull kung för den växande stormakten Sverige, för det var han definitivt!
Dessutom har jag alltid velat att någon gång på internet skriva namnet på hans första hustru, drottning Katarina Jagellonica. För hur häftigt är inte det efternamnet liksom?! Jagellonica… Tänk er Bengt Magnusson uttala det namnet. Man ryser av respekt!

Johan föddes den 20 december 1537 som första barnet till Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud. Att som kung skaffa barn med flera drottningar under den här tiden gör givetvis att det är som upplagt för blodig rivalitet mellan tronarvingar/syskon. Och detta var inget undantag!
Eftersom Johans halvbror Erik (XIV) var äldre så blev det också han som fick ta över tronen efter Gustav Vasa, och Johan fick nöja sig med hertigtiteln tills vidare…
Men Johan låg inte på latsidan! Han trotsade kung Erik och riskerade att dömas för landsförräderi genom att år 1562 gifta sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Sverige och Polen låg nämligen i krig vid den här tiden…
Erik, som är känd för att ha varit mycket paranoid, fängslade sin halvbror och dennes hustru på Gripsholms slott i 4 år. Under dessa år i fångenskap hann paret få sina barn, Anna och Sigismund.

Med tiden tilltog kung Eriks förmodade paranoia och sinnessjukdom, vilket gjorde att makteliten allt mer tappade förtroendet för honom. Johan och Katarina blev därför utsläppta (kanske på grund av propaganda från Johans sida). Med stöd av adeln och några av sina andra syskon så intog Johan Stockholms slott och lät gripa Erik. Nu var det Eriks tur att sitta i fängelse…
Johan ansågs legitim och blev kung av Sverige 1569. Han regerade fram till sin död den 17 november 1592.

Kung Johans regering präglades av storslagna byggnadsverk. Slott och herresäten uppfördes på löpande band! Detta var naturligtvis inte billigt eftersom Johan inte nöjde sig med asfaltläggar-kvalitet.
Även om statskassan började sina till slut så har Johan ändå gått till historien som en hyllad kung, och arkitekturen blomstrade under hans regering.

Until next time!

Bergsmännens och dalkarlarnas förkämpe Engelbrekt ledde under två år kampen mot den tyranniske kungen…

Han är kanske relativt okänd för många, men inte desto mindre är han viktig i sagan om Sverige! Dessutom kommer han från min hemby Norberg, och han är nog den mest framgångsrika person som Norberg lyckats krama fram de senaste 600 åren… (fram tills Frida Hansdotter föddes 1985).
Engelbrekts släktvapen med tre delade liljor pryder än idag Norbergs kommunvapen, och det säger en del!

Engelbrekt Engelbrektsson föddes på 1390-talet i Ängelsberg i Norbergs socken.
Man vet egentligen inte så mycket om hans släkt och uppväxt eftersom han var av utländsk (tysk) härkomst. Men man vet att han var en skicklig militär och talare och han sägs även ha varit en mycket sympatisk och karismatisk ledare.
Engelbrekt utsågs därför till att föra dalkarlarnas talan inför kungen och fogden, som pressade dem alltför hårt med skatter och orättvis behandling.

Men kungen, Erik av Pommern, slog dövörat till eftersom ”hey, vad ska ett gäng bönder göra mot honom? Uppror…? I don’t think so!”
Till slut tröttnade både Engelbrekt och dalkarlarna på detta, och år 1434 startade de ett uppror som varade i 2 år.
Under denna tid hann dalkarlarna bränna och kriga sin väg ända ner till Danmark. Så småningom intog man även Stockholms slott, men kung Erik fortsatte att sätta sig på tvären.
Men Erik insåg snart att han var övermannad och han avsattes 1436. Engelbrekt utsågs då till rikshövitsman, med befäl över armén.
Dock blev Engelbrekts karriär kortvarig. Han lönnmördades i maj samma år av riksrådet Magnus Natt och Dag.

Så vad kan man säga om Engelbrekt egentligen?
Han hyllas ofta som en nationalhjälte, frihetskämpe och som den svenska demokratins grundare. Självklart är detta överdrivet, men det ligger trots det en del sanning i det. Hans uppror bidrog onekligen till att allmogens inflytande över sina egna livsvillkor förbättrades, kungens och fogdens förtryck fick ett slut, samt att Kalmarunionen började lösas upp.
Nästan 100 år senare skulle Gustav Vasa upprepa en mycket liknande bragd där han, som många säkert vet, manade dalkarlarna till kamp mot den onde danske kungen Kristian tyrann!

Slut på del IV!

Until next time!

Danskan som blev drottning av Sverige.

Idag fortsätter vi denna lilla följetong med en för sin tid mycket mäktig kvinna – drottning Margareta!
Hon är känd som drottningen av Kalmarunionen, även om hon inte hade titeln ”drottning” under sin levnad.

Prinsessan Margareta Valdemarsdotter föddes 1353 i Danmark, men växte upp i Norge eftersom hon redan vid 6 års ålder lovades bort att gifta sig med kung Håkan av Norge. När Margareta var 10 år gammal gifte hon sig med den 13 år äldre kungen. Eftersom relationerna mellan framförallt Sverige, Norge och Danmark var väldigt komplicerade under den här tiden, så började Margareta redan i tidig ålder att ställa sig in hos prästerna och adeln i Danmark och Norge. Detta ledde till att Margaretas och Håkans tioårige son, Olof, fick ta över kungakronan i Danmark när Norges kung Håkan dog.
Nej jag vet att det inte låter logiskt, men på den här tiden var kungamakten  många gånger ett rävspel i äkta Game of Thrones-anda…

Hur som helst, eftersom Olof ännu var alldeles för ung för att regera, så lät man Margareta styra som förmyndare i hans ställe. (Om ni för övrig följer GoT så kan man säga att Margareta i viss mån var Nordens svar på Cersei Lannister!)
Hennes mål var att även ta över makten i Sverige, och låta sitt hemland Danmark bli centralmakten.
Och hon lyckades faktiskt ta över även Sveriges tron ifrån kung Albrekt år 1389. Detta med hjälp av svenska furstar som var missnöjda med den tysk/svenske kungens ”tyskifiering” av Sverige.

Kung Olof hade dött i lunginflammation redan två år tidigare, och nu fanns ingen att ta över efter Margareta och styra de tre rikena. Därför lät man Margaretas systers barnbarn, Erik av Pommern, bli kung av Danmark, Norge och Sverige. Samtidigt instiftade man den så kallade Kalmarunionen 1397 för att garantera att en nordisk union skulle fortleva, och hålla tyskarna på avstånd.

Margareta själv avled år 1412 i digerdöden.

Slut på del III!

Nästa avsnitt kommer inte att handla om en kung eller en drottning, utan om en upprorsmakare av rang! Han kom dessutom från samma by som jag själv…

Until next time!

Birger jarl omnämns ofta som grundare av Stockholm. Även om han praktiskt taget regerade Sverige fram till sin död 1266, så har han aldrig haft titeln kung.

Han föddes som Birger Magnusson i Östergötland cirka 1210 och hade flera äldre bröder som han växte upp tillsammans med.
Birger började sin karriär som storman och han gifte sig med kung Eriks (den Läspe och Halte) syster Ingeborg. Dessa fick minst 8 barn tillsammans, varav äldste sonen Valdemar fick ta över tronen när kungen dog. Detta eftersom Erik inte hade några egna barn och kvinnor inte ännu tilläts att regera…

Även om Valdemar blev kung, så var det i praktiken Birger som ensam styrde riket. Hans titel var jarl, en slags rådgivare och kungens högra hand.
Birger jarl sysselsattes med att kuva uppror från flera håll, bland annat från de småländska bönderna (såklart!) och tavasterna i Finland.
Dessutom hade Birger redan under kung Eriks tid varit med och skapat det som Sverige än idag kanske är allra mest känt för: skatteplikten!
Detta stärkte såklart kungamakten ytterligare när upproren slagits ner, och Sverige var under mitten av 1200-talet relativt fredligt och välmående (åtminstone eliten…).
Birger jarl såg även till att stärka Sveriges handelsvägar, framförallt med handelsförbundet Hansan och dåtidens Tyskland.
Förutom att grunda Stockholm så är Birger jarl även känd för att ha reformerat lagarna i Sverige. Lagen skulle nu gälla lika för alla, oavsett var man bodde i landet och bestraffningen för exempelvis, kvinnofridsbrott, inbrott och andra fredskränkande handlingar skärptes.

Ätten som Birger jarl grundade kallas ibland för Folkungaätten, men detta stämmer inte riktigt eftersom Birger själv inte tillhörde folkungarna. (Folkungarna är en benämning på en gruppering som gjorde uppror mot kungamakten med jämna mellanrum).
En modernare benämning på hans dynasti är Bjälboätten, vilken dog ut med kung Valdemars sonson Valdemar Eriksson. (Namnen på den här tiden är som bekant inte de mest fantasifulla…)

Slut på del II!

Nästa del kommer att handla om vår första kvinnliga regent… missa inte det!

Until next time!

Jag har länge velat göra en topplista med personer som betytt mycket genom historien. Men jag insåg snabbt att en sådan lista skulle kräva heltidsarbete, så jag valde istället att på äkta historieforskar-manér göra en väldigt begränsad sammanfattning utifrån mina egna intressen och kunskaper.
Med andra ord: Jag kommer att välja ett gäng svenska kungar, drottningar och andra framstående historiska personer som jag själv tycker är coola, och beskriva deras livsgärning lite kortfattat. Jag har ännu inte bestämt exakt hur många det blir, men jag tror att det kan bli ett fint och (förhoppningsvis) lärorikt inslag här i bloggen!
So without further ado, här kommer del I!

Först ut är ingen mindre än vårt alldeles egna rikshelgon, Erik den helige, S:t Erik

Erik Jedvardsson är Sveriges rikshelgon, men vi vet egentligen inte så mycket om honom eftersom han levde under tidigt 1100-tal. De historiska källorna i Sverige från den här tiden är knappa, och det finns heller inte särskilt många samtida avbildningar av Erik.
Det vi vet är att han föddes ca 1125 och regerade som kung i Västergötland, och han räknas som en av de första kristna sveakungarna. Erik beskrivs ofta som en rättvis, modig och sympatisk ledare som dog martyrdöden.
Källorna tvistar om exakt var han dödades: vissa menar att han dödades av danska fiender utanför domkyrkan i Uppsala, och andra menar att han dödades utanför kyrkan i Gamla Uppsala. Enligt legenden ska också Erik bland annat ha färdats på korståg till Finland, men detta är inget som har kunnat fastställas. Erikslegenden berättar nämligen en del om honom som är ganska vanligt för helgonförklarade personer. Exempelvis halshöggs han (vilket dock stämmer!) och på platsen där hans huvud hamnade ska en källa ha sprungit upp ur marken. Troligtvis var det den danske prinsen Magnus Henriksson som dödade honom eftersom han ville åt Sveriges tron. Eriks död är daterad med ganska stor säkerhet till maj 1160, och han blev således bara omkring 35 år gammal.
Hans kvarlevor finns bevarade i ett relikskrin i Uppsala domkyrka som jag tidigare visat här.

Så, en relativt kort text om Erik den helige, eftersom jag inte vill sväva iväg alltför mycket i myter och legender om honom!

I nästa del hoppar vi fram cirka 100 år, då Bjälboätten tar form och Stockholm grundas…

Until next time!

Sushi och hamburgare i all ära, men det är något visst med att laga traditionell mat från medeltiden. Mina matvanor är ganska spartanska, så jag gillar enkel matlagning som blir god, utan att krångla till det. Därför passar medeltida mat mig riktigt bra, det är liksom svårt att misslyckas!

Eftersom jag till vardags i stort sett lever på bröd av olika slag, så kändes det ganska självklart att starta min medieval-cookalong med att baka bröd!
Under medeltiden var brödet basföda i både högre och lägre samhällsskikt, och bagare var ett vanligt yrke. Utöver bröd så åt man i allmänhet gärna soppor och ostar, fläskkött, gröt, med mera (självklart varierande beroende på samhällsklass och geografisk placering).
Personligen tycker jag att just soppa är en underskattad rätt som går att variera i det oändliga. Så det fick bli en klassisk svampsoppa med väldigt mycket grädde! Tyvärr har jag inte tillgång till öppen eld med kokkärl, vilket hade varit det ultimata. Men induktionshällen fick duga denna gång!
Hemligheten med lyckad medeltida mat är att den ska vara extremt fet, så snåla för guds skull inte med ost, grädde, smör, och sälfett om ni har tillgång till det! Tvekar man så kan man använda följande måttstock: ”Skulle Edward Blom tycka om detta?” 

Jag började brödbaket med att måtta upp betydligt mer fänkål och anis än vad receptet angav.
På medeltiden hade kryddor som dessa inte vanligtvis ingått i standardbrödet, men vill man ha lite smak så är det definitivt att rekommendera!

Eftersom det här inte är en receptblogg så hoppar vi över några steg och tittar på det färdiga brödet istället.
Det blev inte riktigt som jag föreställt mig, men nära nog. Och väldigt gott!
(Jag tycker det ser ut lite som brödet Lovis bakar i Ronja Rövardotter?)

Sedan var det dags att tillreda svampsoppan. Öser man på med smör och grädde så blir det bra.

Och visst blev det bra! Rågsiktskaka och svampsoppa med grädde och lök.
En redig middag värdig en köpman från Hansan (och Edward Blom. Och mig.)

Until next time!

Inget föremål är väl så välkänt för svenskar som vår kära dalahäst? Och inget påminner oss så mycket om den svenska hembygden som detta lilla djur. (Möjligtvis att midsommarstången passar in här, men den förekommer ju bara på sommaren!) Dalahästen hänger med oss vart vi än går, dygnet runt, året runt. På tallrikar, smycken, nyckelringar, tavlor, souvenirer, kläder, bilar, restauranger, och en massa annat finns kusen avbildad med sin karakteristiska form!

Jag skulle inte säga att jag samlar på dalahästar, men de hamnar liksom i hemmet ändå.
Kanske för att jag är uppvuxen på gränsen till Dalarna, och där i trakterna anses det inte friskt att inte ha minst ett par dalahäst-saker inuti eller utanpå hemmet. Hästarna uppfattar kanske även resterna av mitt dalmål fortfarande och håller sig i närheten som en evig påminnelse om mitt ursprung…
Lite som att skåningar drar till sig spettekakor, eller norrmän drar till sig lusekoftor.

Men egentligen är inte dalahästen så speciell. Visst är just hästformen och den röda färgen med krusningen unik i Sverige, men att måla träföremål och ha som prydnader eller leksaker har förekommit i alla tider och kulturer. Mest känd är kanske den delbara trädockan Matrjosjka, eller rysk docka som de också kallas.

I Sverige började man kommersialisera dalahästarna under under 1800-1900-talen, men de tillverkades även tidigare än så.
Sedan dess har dalahästen utgjort ett stadigt inslag i den traditionella bilden av Sverige, både nationellt och internationellt. Många besökare färdas årligen till de olika tillverkningsplatserna i Dalarna för att beskåda och köpa små och stora stycken svensk hemslöjd!
Har ni några dalahästar hemma, och i så fall, tycker ni om dem eller finns de bara där ändå?

Världens största dalahäst finns i Avesta kommun i södra Dalarna.
Förr tyckte man (jag) som bonnläpp att det var ganska häftigt att det inte finns någon större i hela vida världen, och den stora dalahästen var lite av en lokalkändis. Men nu för tiden vill nog turister se mer av själva traditionen kring dalahästarna.

Until next time!